Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grundläggningstiden 1521-1537 - III. Uppgörelsen med Lybeck - 2. Skulden till Lybeck och klockupproret. Kristian II:s sista restaurationsförsök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKULDEN TILIL LYBECK OCH KLOCKUPPRORET
Gustav Vasa hade en sak ouppgjord med Dalarne. Det låg
ej i hans natur att glömma en motgång, och ett lidet nederlag
eggade honom endast till nya försök att om möjligt fullständigt
krossa sin motståndare. Knappt hade faran från Kristian II
upphört, förrän han började förbereda bestraffningen. Frälset ålades
på hösten 1532 att hålla sig redo till en vapensyn, som längre
fram utsattes till tjugondedag jul följande år i Västerås.
Ändamålet hölls hemligt, och i den närmaste trakten spriddes ryktet,
att det gällde en expedition mot några Kristian II:s anhängare
i Norge. Fram emot årsskiftet överraskades dannemännen i
Dalarne, särskilt bergsmännen, med en kallelse till
tjugondedagsmötet i Västerås; det gällde »några märkliga saker», som
nyligen kommit konungen före. En del av bergsmännen infunno
sig verkligen, ehuru kanske icke så frivilligt; bergsfogden hade
i uppdrag att laga, att de kommo ned. Vissa dalsocknar kunde
snart underrättas om resultatet av mötet; frågan hade gällt, huru
fridsamhet kunde upprättas i deras landsända; konungen ämnade
nu draga till Kopparberget och där hålla räfst samt låta var
man, fattiga och rika, ske lag och rätt. Men ville de styra så
till, att konungens fiender, Måns Nilsson och andra, inom åtta
dagar komme i hans händer, skulle han avstå från resan; man
hade nämligen på mötet rått honom att skilja ifrån de övriga
dem, som plägade åstadkomma dylikt obestånd. Något
utlämnande ägde icke rum, och konungen drog med sin krigsmakt
upp till Dalarne och stämde från vissa socknar tolv män från
var till det landsting, som skulle hållas vid Kopparberget i
början av februari. Det blev en genom mansåldrar ryktbar
konungsräfst. Allmogen omringades liksom förra gången av
krigsmakten, konungen och riksråden ställde ömsevis sitt tal till
den skrämda hopen. Ville de verkligen ha konungen för en
spelfågel, som skulle spela för dem vart år? Nu skulle det spelet
bliva det sista, ty här skulle bliva en lydig landsända eller en
öde landsända, en fiendelandsända ville konungen icke hava.
Skulle det vidare icke vara konungen lovligt att draga över
Brunbäcks älv utan att tigga lejd av bergsmännen och dem, som
bodde ovan Långheden? Hade de någonsin hört det vara bruk
13—190882. Sveriges historia. IV.
193
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
