Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grundläggningstiden 1521-1537 - III. Uppgörelsen med Lybeck - 2. Skulden till Lybeck och klockupproret. Kristian II:s sista restaurationsförsök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAV VASA
i något rike att så mästra och narra sin herre och konung, som
dessa gjorde? Vad kunde vara orsaken, att gamle herr Sten
Sture, herr Svante och unge herr Sten Sture aldrig tordes draga
norr om älven utan att vara försäkrade med sådan lejd? På
allt svarade hopen efter konungens sinne och erkände, säger
krönikan, som undersåtars förnämsta plikter att giva överheten
underdånig vördnad, skatt och utskylder samt hörsamhet. Därpå
utletades de skyldiga ur hopen, och dessa började nu ropa på
Måns Nilsson, som hade förrått dem, och på deras andra
tillskyndare, icke minst kyrkoherdarna. Allmogen fick därefter
draga hem, men med några av de tillfångatagna anställdes
rättegång på stället, och de dömdes till döden. Andra, såsom Måns
Nilsson, Anders Persson på Rankhyttan, Ingel Hansson, prästen
Evert i Leksand, fördes till Stockholm. De ställdes inför en
rätt bestående av 25 personer innan och utan råds samt
borgmästare och råd i Stockholm. Deras dom föll först efter ett år,
i februari 1534. Måns Nilsson dömdes för att ha varit i handel
med Ture Jönsson — han hade dolt brev från honom — samt
att ha varit kapiten för de förrädare, som anstiftat klockupproret
och ha haft bud in till Kristian II:s anhängare i Norge; de
övriga hade varit i råd och dåd honom behjälpliga, använt
landets sigill för att upphetsa allmogen och ej »bevist nägon
undsättning» mot rikets fiender i Norge. De dömdes såsom
landsförrädare till döden, och domen gick i verkställighet. Vilka
konungens känslor varit, när han på detta sätt ansåg sig böra
behandla medhjälparna från 1521, därom känner man intet. Det
långa uppskovet med domen tyder på en viss tvekan.
Så släcktes Dalarnes lysande historia i blod, och dess
inbyggare fingo på ett fruktansvärt sätt lära, att deras landsända
var blott en del av Sveriges rike och icke ägde att skriva dess
härskare lag. Så styvsinta och övermodiga som dalkarlarna voro,
måste det förr eller senare ha slutat med en sådan räfst. Vår
tid endast undrar över att den år 1531 givna amnestien
ingenting hade att betyda, icke ens synes ha åberopats, när den stora
uppgörelsen skedde.
194
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
