Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den tyska perioden 1538-1544 - I. Tyskt inflytande. Storpolitiken - 2. Den nya organisationen av stat och kyrka - 3. Utrikespolitik 1538-1544
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UTRIKESPOLITIK 1538—1544
förut omtalade rådsherren Kristofer Andersson ha varit; han
lämnade slutligen Sverige 1543 på en beskickning till Danmark,
full av förbittring mot de utländska grundsatserna och männen,
och vände aldrig tillbaka för deras skull, påstod han, som
regerade och styrde hans fädernesland. Den unge Sten Eriksson
åter, konungens svåger genom hans giftermål med Margareta
Eriksdotter (Leijonhufvud), slöt sig ostentativt till kanslern. Hos
allmogen gav sig missnöjet tidigt nog luft, och redan 1539 måste
konungen offentligen taga i försvar sin tyske kansler, över
vilken man »ropade och skriade» uppe i landen, kallande honom
»konung eller herre här i Uppland och Uppsala». Även inom
kyrkan skymtar fortfarande en opposition. Inom ett par år
nedlade biskoparna i Linköping, Skara och Åbo, Jöns Magni,
Sven Jacobi och Mårten Skytte, sina ämbeten; anledningen har
sannolikt varit, att de ej funno sig i den nya ordningen.
3.
UTRIKESPOLITIK 1538—1544.
Den tyska regimen nöjde sig icke med försöken att nyskapa
formerna för Sveriges inre styrelse, den inledde även en
vittutseende utrikespolitik, en verklig storpolitik, som i någon mån
förebådade 1600-talets. Men dessförinnan hade den ett arv från
de närmast föregående åren att övertaga, som beredde stora
svårigheter. Det var förhållandet till Danmark. De båda
bundsförvanterna hade skilts ur grevefejden med ömsesidig misstro,
som snart växte till öppet groll. Det långa dröjsmålet med
underrättelsen om freden i Hamburg och dennas stipulationer
om lybeckarna, von Melen och konungen av Sverige hade
förklarligt nog sårat den sistnämnde. Men huvudorsaken till hans
missnöje synes ha varit, att han icke kunde få tillbaka de
penningar han försträckt sin svåger — och summan uppgick till
25,100 Joachimsdalert — och icke heller erhålla de pantlän, som
1TEtt stort silvermynt, ursprungligen slaget i Tyskland av silver från
Joachimsthal i Böhmen, motsvarande något mer än 4 kronor.
243
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
