Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den tyska perioden 1538-1544 - I. Tyskt inflytande. Storpolitiken - 3. Utrikespolitik 1538-1544
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UTRIKESPOLITIK 1538—1544
Slutligen utfästes i vidlyftiga meningar ett vite av 100,000
oachimsdaler för den, som överträdde förbundsartiklarna, vilka
beseglades av de båda konungarnas och de båda rikenas råd och
män, 19 svenskar och 18 danskar. Det kunde ej gå
högtidligare till.
I de separata artiklarna förklarade sig konungen av Danmark
vilja hjälpa Sverige, vare sig lybeckarna gjorde något angrepp,
innan den i Hamburgfreden omtalade domen blivit fälld, eller,
sedan detta skett, icke ville rätta sig därefter — att domen
skulle utfalla till konung Gustavs förmån, därom förklarade man
sig säker; likaså skulle han lämna hjälp mot Melen, om dennes
tyska gynnare understödde honom mot Sverige; slutligen skulle
han söka bilägga tvisterna med hertigen av Preussen och
staden Danzig samt i nödfall lämna hjälp även mot dessa. Så
kringgicks yrkandet, att motsvarande paragraf i Hamburgfreden
skulle kasseras.
Huvudfördraget röjde en åtminstone för ögonblicket
uppriktig åstundan hos båda parterna att bilägga gamla tvister och
bereda en fredlig framtid för de nordiska rikena, men det
innehöll nästan för mycket av det goda, räknade för mycket på den
goda viljan hos de båda kontrahenterna och deras undersåtar,
det var i många delar alltför illa avfattat, att icke tillämpningen
skulle giva anledning till tvistigheter, och var alltför
vittomfattande. Ett stort resultat skulle vara gemensam utrikespolitik
för de nordiska kronorna, och det uppfattades så; de voro »in
ein Corpus verfasst», såsom ett ofta använt uttryck lydde, och
en särdeles livlig brevväxling fördes ett par år mellan de båda
konungarna. Men att Danmark med dess allt starkare tyska
intressen skulle på längden i alla delar kunnat föra samma
utrikespolitik som Sverige, vars intressen den tiden vette åt helt
annat håll, var knappast tänkbart; en dansk hjälpsändning till
Finland måste bliva lika svår att realisera som en svensk till
Holstein. De tre rikenas råds garanti av traktaten var i och
för sig betänklig och förutsatte dessutom en endräkt mellan dem,
som icke fanns till. Det dröjde icke heller länge, innan
Brömsebrotraktatens ordrika paragrafer kunde betraktas som faktiskt
döda, och det var nog icke enbart dess förtjänst, att freden
251
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
