Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den tyska perioden 1538-1544 - II. Striden om gammalt och fornt. Arvriket - 1. Dackefejden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAV VASA
Bonde, Bielke och Gyllenstierna i norr, väsentligen en knapadel,
mindre jordägare, som strävade upp till frälsets förmånsrättigheter
genom att göra vapentjänst, ivriga godsförvärvare, som i vilda
seder ej gåvo bönderna efter. Över deras behandling av sina
landbor fördes livliga klagomål, som utan tvivel voro berättigade:
de höjde deras städsla, de drevo bort änkan före laga fardag,
om mannen dog, o. s. v. Så alstrades hos många bönder ett
hat mot herremän och hovmåän, d. v. s. frälsemän, mot de
»rödklädda», varom handlingarna ej sällan tala. Rätt stora områden
i Småland voro även bortförlänade, och över länsherrarnas
handlingssätt anfördes likaledes besvär. Prästerna slutligen i dessa
avlägsna bygder voro föga berörda av reformationens läror,
missnöjda över de kyrkliga åtgärderna och den snart började
kyrkoplundringen; de underblåste en jäsning, som hade många andra
näringsämnen.
Redan sedan flera år tillbaka hade här den kungliga
förordningsmakten på ett kännbart sätt gjort sig gällande. Så
utfärdades 1532 förbud mot att driva oxar och hästar ur riket »vid
vars och ens hals till görandes», förbud att sälja oxar dyrare
än 16 mark paret vid 40 marks böter och köpets förverkande.
Under grevefejdens oro hade konungen uppmanat förläningsmän
och fogdar att fara varligt och använda goda ord, så att han
hade en villig allmoge, men det tillades meningsfullt: »Vi finna
dem ock framdeles såväl som nu; de skola dock icke platt sitta
kejsarfria heller än andra goda män i riket.» Och snart syntes
ögonblicket inne att söka smålänningarna. Vid det möte, som
hölls i Uppsala 1536 i sammanhang med konungens bröllop med
Margareta Leijonhufvud, beslöts att under följande vinter hålla
en räfst i Småland. En vapensyn med meniga adeln från hela
riket utom Finland utlystes till Linköping i januari 1537, och
här överlades bland annat, huru man kunde bringa smålänningarna,
i synnerhet Mörebor och Värendsbor, till lydnad och hörsamhet,
så att man ej alltid skulle hava att förmoda slikt obestånd av
dem som av dalkarlarna. En lång rad klagomål uppsattes mot
dem. De hade länge varit ohörsamma och genstörtiga och
icke utgjort sin skatt; de hade i senaste fejd undandragit sig
all tunga; de gjorde ej sina husbönder rätt landgille eller städsla,
266
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
