Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den tyska perioden 1538-1544 - II. Striden om gammalt och fornt. Arvriket - 1. Dackefejden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DACKEFEJDEN
ting annat skulle vederfaras dem, erbjödo de sig att fortfarande
hålla konung Gustav för sin herre och konung. Kristian III
underrättade lojalt sin svåger härom, men rådde honom därjämte
med anledning därav och med avseende på den farliga politiska
ställningen utomlands att försona sig med bönderna och låta dem
bliva vid gamla sedvanor och privilegier; han erbjöd sig själv
som medlare och översände en förmaningsskrivelse till bönderna,
men konung Gustav avböjde medlingen och återsände
skrivelsen med Georg Norman på nyåret 1543, då ju stilleståndet var
ingånget. De vendiska städerna uppmanades därjämte av den
danske konungen att ej göra de upproriska någon tillförsel.
Någon annan hjälp än ett dylikt försök att medla var under
dåvarande förhållanden ej att vänta från Danmark. Men ryktet
om den svenske bondens bedrifter hade även trängt till konung
Gustavs fiender i Tyskland. Hertig Albrekt av Mecklenburg,
i vars hägn svenska landsflyktiga, såsom den förre biskopen i
Skara Magnus Haraldsson, fortfarande dvaldes, hade icke glömt,
att han en gång varit spekulant på Sveriges krona, och avsände
på hösten en budbärare till Dacke med anbud att bliva landets
konung och fördriva konung Gustav, om Dacke blott ville sända
honom en summa silver för att värva ryttare och knektar.
Dacke svarade, att han vore förlikt med konungen, men om
denne icke hölle sina löften, vore hertigen välkommen men
borde i så fall själv hava en ståtlig summa daler med sig.
Brevdragaren, som var försedd med Dackes pass, blev
emellertid uppfångad i Blekinge, sänd till konungen i Danmark och
avrättad efter att ha avlagt fullständig bekännelse. Den fattige
hertigen i Mecklenburg, som behövde bedja den svenske bonden
om silver, var emellertid i verkligheten ej någon farlig fiende.
Viktigare var, att den djärve upprorsmakarens namn burits ända
till det kejserliga hovet, och Karl V beslöt att begagna tillfället
att göra något för sin gamle troman, Kristian II:s måg,
pfalzgreve Fredrik, i vars förhoppningar en nordisk krona så länge
blänkt. Redan 1542 kommo kejserliga sändebud till Lybeck
för att förmå hansestäderna att uppträda mot Sverige, men fingo
ett avböjande svar. Kejsaren utfärdade följande år ett kreditiv
till bönderna i Småland för sitt geheimeråd, den bekante stats-
37
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
