Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den tyska perioden 1538-1544 - II. Striden om gammalt och fornt. Arvriket - 1. Dackefejden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAV VASA
för gästningen. Om nybyggen skulle hållas laga syn av domare
och nämnd. De stora skjutsfärderna skulle förbjudas. Frälset,
fogdar och förläningsmän fingo ej hindra sina bönder att i
närmaste stad eller var de ville föryttra vad de hade att sälja, utan
att de först hembjudit varorna åt dem. Ingen fattig man, som
lidit oskäl, fick hindras att komma inför konungen, och
häradshövdingen skulle hjälpa honom med att anteckna hans
klagomål. Slutligen nedsattes lösen för fodringen av konungens hästar
från 3 till 2 öre. Med denna resolution, liksom med
stadfästelsen på dagtingebrevet, skulle Måns Johansson med ett par
följeslagare resa åt ett håll, Söfrin Kil m. fl. åt ett annat för att
tinga med allmogen men ständigt underhålla förbindelse med
lägren i Jönköping och Vadstena; den förre hade särskilt i
uppdrag att träda i personlig förbindelse med Dacke.
Denne å sin sida hade visserligen efter stilleståndet lyst frid
över Småland och uppträdde i övrigt som en självständig
härskare, vilket nog icke ingick i den slutna överenskommelsen,
tillsatte fogdar, höll ting i Växjö, uppmanade allmogen att skaffa
sig goda vapen och befriade den från skatten; han väntade brev
från konungen; om det behagade honom och kunde vara
nyttigt, skulle dagtingan hållas vid makt, varom icke kunde han
samma konst som tillförne, nämligen att föra krig och örlig.
Han drack sin jul på Kronoberg, underrättade Måns Johansson,
att han önskade ett försäkringsbrev av konungen och en förläning,
samt skrev till denne senare om detsamma, önskande att få stanna
i Småland; hovmän och karlar skulle han själv beställa till
konungens hjälp, men skrivare kunde honom tillsändas i vart härad.
Han kunde uppträda som han gjorde, ty han hade mäktiga
förbindelser utomlands. Redan på sommaren 1542 hade de
upproriska bönderna vänt sig till danska riksrådet med
tillkännagivande, att om konungen i Danmark ville beskydda dem och
vara deras nådige herre och konung, ville de falla honom till
och bliva hans undersåtar. Därpå hade de, såsom var att vänta,
fått ett avslående svar. Det hindrade dem icke att ännu en
gång, på hösten, vända sig till Danmark: om de finge bliva vid
sina gamla privilegier och friheter utan att besväras av några
nyheter och konungen i Danmark ville gå i god foör att ingen-
278
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
