Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den tyska perioden 1538-1544 - II. Striden om gammalt och fornt. Arvriket - 1. Dackefejden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGKEFEJDEN
ammunitionen tog slut, med en förlust av ett par hundra man.
Men även bönderna skulle lidit stora förluster, »något på andra
tusendet personer», uppgiver Per Brahe. Dackes angrepp hade
i alla händelser tillbakaslagits, och allmogen säges ha blivit
missnöjd över att han narrat den upp till det »slätta landet i
Östergötland».
Nu tillrustades ett dubbelanfall mot själva upprorshärden i
östra Småland. Från Västergötland ryckte Gustav Olovsson,
förstärkt av i Tyskland värvade knektar, sex fänikor säges det,
och en dansk hjälpkår, genom Småland in i Södra Möre, där
danskarna särskilt sägas ha farit fram grymt. Den uppländska
makten drog genom Östergötland ned åt Vimmerby och vidare
åt söder, medan »bönderna lupo allt bredvid hopen uppe i de
höga bergen och skogarna», förundrande sig, säger Per Brahes
krönika, över konungens väldiga skara. Dacke hade emellertid
intagit en fast ställning vid Högsby vid Emmån i Handbörds
härad. De kungliga gingo därför en halv mil tillbaka och
vände sig därpå mot Östra härad för att på den vägen komma
fram till Värend. Dacke följde efter och sammanstötte med
de kungliga vid sjön Hjorten på gränsen mellan Virserums och
Stenberga socknar (Aspelands och Östra härad).: Där kom det
till strid. Dacke själv blev skjuten med ett hakelod genom
båda låren, och »största parten av hans bästa hjältar», 400 eller
500, blevo slagna. Det vart en avgörande seger för de kungliga.
På ett tredje håll hade Svante Sture ryckt in i Tjust.
I 1543 års härtåg hade även en dalkarlsfänika deltagit, och
konungen begagnade sig av densamma på ett för honom
betecknande sätt. Styrkan torde knappast ha uppgått till mer än
400 man, men rykten spriddes, att den uppgick till 4,000, att
det var den minsta hopen, som kom först, och att en större
följde efter. Hövitsmannen befalldes att på järnbergen i Närke
skaffa ett par de »argaste sällar», som »flux kunde bruka
munnen», giva dem penningar på hand, så att de voro som andra
hövdingar bland folket, och låta dem förkunna, att de hade
befallning av dem, som sutto hemma i Dalarne, att straffa förrä-
.J A. Stille, Dackefejden och det s. k. slaget på Åsunden (Hist. Tidskr.
1907).
283
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
