Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den tyska perioden 1538-1544 - II. Striden om gammalt och fornt. Arvriket - 1. Dackefejden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DACKEFEJDEN
1545 red till Konga ting, skjuten; mördarna räddade sig över
gränsen och fortskaffades sedan, berättas det, i en båt över till
Tyskland. De upproriska socknarna fingo erlägga i böter dels
penningar dels oxar, och hundratals »soningsoxar» (300 från
Öland, 309 från Möre o. s. v.) drevos följande år upp till
konungens varuhus. Å andra sidan förmanades adeln, fogdarna
och ämbetsmännen att förhålla sig »måtteligen» med kronans
bönder, och fogdar, som förtryckt allmogen, skildes från tjänsten.
Allmogen hade i vissa delar av Småland uttryckt sin önskan att
direkt komma under konungen, och en stor förändring med
länen skedde hösten 1543, i det flera lades under kronan; likaså
tillsattes åtskilliga nya fogdar i Småland. Slutligen kunde de
utländska knektarna till större delen hemförlovas. De hade varit
svåra att handskas med, och konungen hade gjort en erfarenhet,
som han uttryckte i en skrivelse till Gustav Olovsson: han ville
hädanefter helst ha inhemskt krigsfolk, som, när det ej gjorde
tjänst, kunde bruka sina hemman.
Så slutade den mer än årslånga vilda och förbittrade striden om
gamla och nya sedvanor. Ännu en gång behöll konungen seger;
om han än hädanefter gick försiktigare till väga, kunde han
likväl så småningom genomföra sina förvaltnings- och
hushållningsåtgärder utan att vidare stöta på nämnvärt motstånd. Den
långa kampen mellan landskapssjälvständigheten och riksenheten
var en gång för alla avgjord. Det var en i många avseenden
intresseväckande utveckling i landskapen, som på detta sätt
avskars, men frukten av de uppoffringar, som i så fall gjordes,
blev den svenska helstatens uppbyggande, och den var mera
värd än vare sig dalkarlars eller smålänningars provinsiella
självständighet. Det kommunala livet fortfor för övrigt ännu länge
att röra sig ganska friskt, fast i mindre anspråksfulla former.
Men konungens seger var dyrköpt. Han beklagade sig, att
vad han samlat i sex till sju år hade han utgivit på två; han
beräknade sina utgifter till 6—7 hundra tusen mark utom de
daler, som i Tyskland utgivits, och vinsten av den första
kyrkoskövlingen hade väl till god del smultit bort. Han hade svårt
att glömma vad som timat och kom de följande åren gång efter
annan tillbaka till ämnet. Till den gamle krigsbussen Nils Grabbe
285
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
