Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den tyska perioden 1538-1544 - II. Striden om gammalt och fornt. Arvriket - 3. Arvföreningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAV VASA
1l
fejden, som gjorde sig gällande. Slutligen lovades för att lindra
konungens många göromål, att två av rikets råd skulle »alltid
och allestädes» följa honom åt en månad igenom —
regementsrådet kunde därmed anses vara i tysthet avskaffat. Tre nya
medlemmar av rådet, Per Brahe, Lars Turesson (Ros) och Gabriel
Kristersson (Oxenstierna), avlade sin rådsed efter ett nytt formulär
vari troheten mot konungen och konungahuset i främsta rummet
betonades men därjämte löfte gavs, att vederbörande skulle
låta bruka sig både i »inländska och utländska saker», som
betroddes dem — den var vida skild från landslagens rådsed.
Under de följande månaderna inhämtades i landsorten
bekräftelser på riksdagens beslut och särskilt på arvföreningen.
Åtminstone i Götaland avgåvos de delvis i skriftlig form, beseglade
med häradssigill. Sådana började från denna tid mera allmänt
anskaffas.
Så hade det senaste upproret endast lett till tronens ytterligare
befästande och till en ny högtidlig bekräftelse på de kyrkliga
förändringarna. Arvföreningen kunde från en sida sedd betraktas
som den följdriktiga konsekvensen av de löften, som redan tidigare
givits, att konungens söner skulle vara närmast i valet till kronan.
Å andra sidan framträdde i densamma, liksom i den nu formligen
bekräftade s. k. Örebrorecessen, den nya uppfattningen av
konungadömet såsom i sig självt och av naturen ärftligt. På ett
underligt sätt brötos i riksdagens akter uppfattningen av konungen
såsom boren till kronan och folkets gamla i landslagen uttryckta
valrätt, som ännu åtminstone icke formligen upphävdes. Men
mot detta konungadöme »av naturen» och »av Guds nåde» måste
folkets fria val förlora sin betydelse, på samma gång som
motsatsen mellan konung och undersåtar skarpare än förr betonades.
Det vart nu ej längre, åtminstone i teorien, tal om konungens
ansvar inför folket, lika litet om lagligheten av ett uppror under
vissa omständigheter, även om konungens plikt att hålla lagen
vid makt ej alldeles förglömdes eller de gamla föreställningarna
kunde utrotas vare sig hos honom eller hos folket. I erkännandet
av arvsrätten inom Gustavs släkt låg ett kraftigt vapen mot
inhemska upprorsmakare, ej mindre än mot utländska pretendenter,
290
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
