Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Allenastyrandets tid 1544-1560 - I. Inre förhållanden - 1. Riksstyrelsen och rikshushållningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RIKSSTYRELSEN OCH RIKSHUSHÅLLNINGEN
några gånger nämnde Kristofer Andersson från Västergötland
intogs i rådet, liksom att Georg Norman där behöll sin plats;
den senare innehade också fortfarande blygsamt nog sista
rummet. För att tillhöra rådet fordrades även en viss moralisk
vederhäftighet. Den i Uppland och Södermanland besuttne
Bengt Nilsson (Ferla) gjorde sig känd som en våldsman av
värsta slag och skildes ur detsamma. Upproriska stämplingar
hade en liknande verkan; så gick det till exempel med några
av deltagarna i Västgötaherrarnas uppror. Men eljest brukade
riksrådsvärdigheten faktiskt gälla livstiden, ehuru den strängt
taget borde gå till ända med en konungs livstid och av
efterträdaren förnyas.
Liksom frälsets medlemmar i allmänhet voro riksråden
konungen förbundna till tjänst, men några statstjänare i modern
mening voro de icke. De hade ingen direkt eller stadigvarande
förbindelse med förvaltningen, vare sig med kansliet, kammaren
eller krigsväsendet; icke ens värdigheten av riksmarsk medförde
någon särskild ämbetsutövning: de bodde i stället vanligen på
sina sätesgårdar, de bildade vid riksdagar ett slags överhus och
spelade där sin stora roll — på deras votum var det, som
utgången väsentligen berodde — eller sammankallades till trängre
möten med eller utan det övriga frälset.
Men det saknades ej försök att vänja riksråden vid en mera
regelbunden tjänstgöring, försök som upprepades hela Vasaättens
tid igenom för att först under Gustav II Adolf krönas med
någon större framgång. Ett sådant från 1544 har redan
omtalats; två namngivna riksråd skulle följa konungen en hel månad,
sedan avlösas av andra och så undan för undan. Man kan
knappt skymta ett spår av beslutets tillämpning; det synes redan
samma år ha råkat i förgätenhet. I stället finner man en och
annan av konungens närmaste fränder, såsom Sten Eriksson
eller Per Brahe, tidtals tagas i anspråk med en mera
stadigvarande tjänst, särskilt i huvudstaden; de buro också jämte ett
par andra nära släktingar, Gustav Olovsson och Svante Sture,
allt framgent titeln sekrete råd. Men för mera tillfälliga
uppdrag kunde ingen fritaga sig, och då sparades ej på kungliga
förmaningar, befallningar eller bannor. Särskilt togos i anspråk
303
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
