Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Allenastyrandets tid 1544-1560 - I. Inre förhållanden - 1. Riksstyrelsen och rikshushållningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAV VASA
ett helt landskap eller en större del därav, där läntagaren i vanliga
fall styrde självständigt, i regel uppbar de ordinarie skatterna,
hade sina egna fogdar o. s. v. Men hur förändrad hade icke,
jämförd med medeltiden, hans ställning blivit! Han kunde
överösas av kungliga befallningar och gick ej fri för kungliga
snubbor; han fick betala kontraktsenlig avgäld i penningar,
kreatur eller varor, han måste underhålla krigsfolk på slotten
eller åtaga sig att »rida» med ett visst antal hästar, han måste
lämna register åtminstone på vissa uppbördspersedlar, och
gärder och hjälper, d. v. s. extra skatter, erlades från länet, han
var ej längre herre över invånarna, vilkas klagomål konungen
upptog, prövade och avhjälpte, han började bliva och
behandlas som en statstjänare. Och med dessa län förfor konungen
efter gottfinnande, gav dem och återkallade dem utan att ens
bekymra sig om att förläningen, såsom det någon gång i
början hände, givits på livstid. Det var detta, som hade väckt
den tyske riddaren von Melens oerhörda förvåning och
förbittring, och det dröjde, innan den nya seden trängde in i
den svenska adelns medvetande. Men förspordes det något
knot, så hette det till svar, om det icke var någon alltför
förnäm person: »All din välfärd haver du av Gud och oss.»
Betecknande är ett ofta anfört brev av 1540 från konungen till den
finske adelsmannen Nils Boije, som synes ha beropat sig på sina
förtjänster och äskat någon belöning. Konungen förstod icke,
vad han menade; »icke är du så oförståndig, att du icke vet, att
vi äro våra och kronans län mäktiga dem att förläna dig och andra
och igentaga, när oss synes»; vad hans långa tjänst angick, kunde
konungen ej svara annat än att, om han länge tjänt, han
hoppades, att han också fått lön, och därefter fick han höra lagen
läsas: »Vi kunna icke sanningen dölja, att du och till äventyrs
flera av adeln vilja gärna hava mycken hjälp och undsättning,
men att I skullen göra oss och kronan någon tillbörlig tjänst
därför eller låta eder bruka, där man eder hava vill, därtill ären
I ganska tröga och ovilliga och hållat så före, att så snart I
bliven gifta, då skall det vara eder strax fritt och medgivet att
krypa över en sida och göra sedan ingen mera tjänst. Så må
du förlåta dig därtill, att vi sådant icke väl lida eller fördraga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
