Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Allenastyrandets tid 1544-1560 - I. Inre förhållanden - 2. Konung Gustav som regent
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KONUNG GUSTAV SOM REGENT
som de, vilka äro införda i Gustav den förstes registratur, och
man har allt skäl att i de flesta se konungens eget språk,
tankegång och idéer.
Han stod sålunda visserligen ensam, och han hördes stundom
klaga över ensamheten, över bristen på hjälp. Till en viss grad
torde den varit självförvållad. Han var en ofördragsam natur
och tålde ej vid sin sida någon självständig vilja. Han förstod
ej att göra eftergifter ens i mindre viktiga fall, och i skuggan
av hans storhet trivdes ej någon självständig växtlighet. Hans
regering är rik på förbrukade krafter: Laurentius Andreæ, Olavus
Petri, Hans Brask och bröderna Magnus, tyskarna Melen och
Pyhy, svensken mäster Kristofer Andersson, vars öde förut
omtalats, äro några exempel därpå. Genom sitt sätt att behandla
politiska motståndare eller sina egna tjänare synes han till och
med ej sällan ha ägt förmågan att framkalla ett oförsonligt hat.
Man får å andra sidan medgiva, att bristen på dugliga personer
eller statsmannaämnen inom alla klasser utan tvivel var mycket
stor, och om ingen av de nämnda torde det kunna ådagaläggas,
att han var en verkligt betydande statsman, om ej möjligen
biskop Brask, och denne kunde av många skäl ej bliva någon
Richelieu. De bittra klagomålen över lidna oförrätter bevisa i det
fallet ingenting, låt vara att de vittna om, att konung Gustav
var en svår herre att ha att göra med. I några fall inträdde för
övrigt olika religiös uppfattning som en oförenlig motsats. När
det kom till en brytning, saknade konungen emellertid vilja eller
förmåga att erkänna några förtjänster hos motståndare; han
förföljde dem gärna även efter deras fall med ett oblidkeligt agg
eller med obarmhärtigt hån. Storslagenhet utmärker honom
visserligen, karaktärens ädelhet saknar man alltför ofta.
Han övertog Sveriges krona under utomordentliga
omständigheter som en ung adelsjunker utan någon nämnvärd politisk
förskola, utan några egentliga regeringstraditioner att följa, utan några
fasta former för styrelsens utövning; han hade vuxit till man
under ett upprors laglösa förhållanden. Uti Sveriges landslag
fanns visserligen en rättsuppfattning uttryckt även i avseende på
konungens ställning, men den var ett par århundraden gammal, och
någon naturlig utveckling på nationell grund hade icke ägt rum.
21—190882. Sveriges historia. IVv.
321
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
