Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Allenastyrandets tid 1544-1560
- I. Inre förhållanden
- 4. Kyrkan 1544-1560
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KYRKAN 1544—1560
stor arvslott liksom till ett dukat bord»; fogden borde handla
något »närmare» med dem; finge de vad som kunde vara tjänligt,
borde de dessutom högtidligen utlova och »med andra goda
mäns insegel stadfästa» att vilja bliva vid Guds ord och den
kristliga evangeliska lära, som nu förkunnades. En annan gång
stadfästes abbotens i Varnhem testamente på villkor, att konungen
fick allt guld, mesta parten av silvret och »alla oxarna». Husaby
kloster i Dalarne hade 1544 blivit så gott som öde. Konungen
föreskrev, att silvret skulle föras till Stockholm, »mässrede» och
korkåpor skiftas bland bondkyrkorna runt omkring i bygden.
Men funnos där några sköna »flovelshakler och korkåpor», dem
kunde fogden väl taga med sig, »dock att där icke gjordes stort
rop utav».
* *
*
Sverige syntes på detta sätt ohjälpligen och för alltid ha brutit
sig ut ur den katolska kyrkans enhet, och påven var ännu alltför
mycket upptagen av viktigare göromål för att ägna några tankar
åt det avlägsna nordiska landet. Alldeles förgätet var det dock
icke, och alldeles hade icke hoppet uppgivits att återföra det i
den rättrogna kyrkans sköte. Enstaka svenskar hade tagit sin
tillflykt till Rom, främst bland dem bröderna Johannes och
Olavus Magni eller Magnus, såsom de själva i landsflyktens
dagar kallade sig. Efter den förres död hade Olavus av påven
blivit utnämnd till ärkebiskop i Uppsala, och han tröttnade icke
att åtminstone med pennan verka för kätteriets utrotande i sitt
fädernesland. Han gjorde sig påmint hos konungen själv och
hos dennes svärmoder, fru Ebba Eriksdotter (Leijonhufvud), som
förblev den katolska läran trogen, men visserligen utan resultat.
Han kallade till sig sina brorsöner, Olavus och Laurentius
Magnus, och bekostade deras uppfostran vid katolska universitet,
han framkastade, berättar han, en tanke, som med tiden skulle
visa sig fruktbar, nämligen att vid katolska läroanstalter
uppfostra svenska ynglingar, vilka sedan vid lämplig tidpunkt kunde
återvända till sitt fädernesland för att mot kättare kämpa för
den sanna katolska tron och kyrkans enhet, och han fick själv
1 Mässhakar av sammet.
343
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Feb 2 21:19:34 2025
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/shtvd/4/0360.html
