Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Allenastyrandets tid 1544-1560 - I. Inre förhållanden - 5. Den andliga odlingen och konsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAV VASA
och de danska konungarnas alla onda handlingar och rådslag,
och detta låg ej för mäster Olovs skaplynne; han lånade sig ej
heller till något officiellt författarskap. Eftervärlden har i hans
krönika med skäl sett det förnämsta historiska arbetet på svenska
under århundranden och beundrat språket, originaliteten och
kritiken. Den är visserligen skriven i ett praktiskt syfte men
på helt annat sätt, än konungen tänkte sig, den behandlar
historien under synpunkten av Guds ingripande och ledning och vill
giva lärdomar för konungar och folk. Författaren står i det
avseendet, med all kritik han i övrigt utövar, på en helt annan
ståndpunkt än den moderna historieskrivningen, och utan tvivel
har hans religiösa och moraliska betraktelsesätt understundom
skymt hans blick för verkligheten och påverkat hans omdöme
i ensidig riktning. Icke dess mindre är hans krönika ett för
sin tid förträffligt verk. Konung Gustav dömde icke så; han
fick efter hand kännedom om dess olika partier, och han
förklarade, att den icke mycket dugde. Han råkade efter
reformatorns död i en karakteristisk tvist med hans broder, ärkebiskopen,
och författade en från hans ståndpunkt dräpande recension. Men
därjämte förbjöd han krönikans tryckning och sökte få de
handskrivna exemplaren indragna. Han hade en gång uppdragit åt
mäster Olov att skriva hans egen historia och ämnade förse
densamma med illustrationer, liksom han i början av sin regering
i Antwerpen låtit gravera några ryktbara plåtar skildrande Kristian
II:s ogärningar och fördrivande. Därav blev veterligen ingenting,
men han misstänkte utan skäl reformatorn att ha skrivit en sådan
i sin anda och gjorde fåfänga försök att komma över den. Huru
konungen ville ha sin krönika skildrad, därpå har man beviset
i hans hovpredikant, sedermera biskop Peder Svarts ryktbara
ehuru ofullbordade teckning. Den hör till de odödliga arbetena,
för så vitt dess uppgifter behärskat traditionen ända till senaste
tid. Den felar visserligen icke genom överdriven ömtålighet i
avvägandet av rätt och orätt — rätt hade ingen annan än
konungen —, och dess merendels roliga men opålitliga skildringar
ha givit den nyaste tidens historiska kritik svåra uppgifter att
reda sig med. Ingen bok fick för övrigt komma ut utan konungens
tillstånd, förklarade denne under den ovannämnda skriftväxlingen
348
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
