Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Allenastyrandets tid 1544-1560 - II. Utrikes politik - 1. Kejsaren, Lybeck och Västeuropa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KEJSAREN, LYBECK OCH VÄSTEUROPA
raren Olov Larsson begav sig till Nederländerna och där
verkligen fick audiens hos Karl V. Denne lät avgiva ett
tillmötesgående svar, men om en särskild traktat ville man icke höra
talas, och konung Gustav måste bekväma sig till att den 8
oktober 1550 för sin del ratificera fördraget i Speier. En ny
beskickning avgick till kejsaren, som denna gång träffades i Augsburg
— även nu var Georg Norman med jämte riksrådet Måns Johansson
(Natt och Dag) —, och hemförde kejsarens godkännande av den
svenske konungens förklaring jämte ett förslag till
handelstraktat med Nederländerna, vilket senare dock veterligen icke ledde
till något resultat. Ett par vänskapliga brev växlades därefter
mellan Karl V och konung Gustav; den förres efterträdare,
kejsar Ferdinand, anbefallde några år efteråt Livland i den svenske
konungens beskydd. och gav honom nu hans titel utan någon
inskränkning; han gjorde till och med ett försök att få låna en
penningsumma av den rike svenske konungen, men denna
anhållan möttes av avslag.
Kristian II:s och hans döttrars anspråk hade icke blivit
uppgivna genom freden i Speier; de hängde allt framgent över
Danmark och i viss mån även över Sverige, visserligen icke
som något hotande men dock alltid oroväckande moln.
Kristian III hade i anslutning till nyssnämnda fred sökt komma till
en uppgörelse med den fångne konungen. Den 14 juli 1546
köpte sig också denne befrielse ur fångenskapen på Sönderborg
och en drägligare vistelse på Kallundborgs slott genom att i
ett öppet brev för sig och sina arvingar avstå från alla anspråk
icke blott på de danska länderna utan även på Sverige; han
förklarade fiendskapen även med konung Gustav och sistnämnda
rike för bilagd, erkände de nordiska rikena som fria valriken
och äskade endast från dem för sina döttrars räkning en
hemgift samt därjämte åt vardera en »klenod» av 10,000 guldens
värde men lovade också att i sådant fall skaffa deras och deras
gemålers bekräftelse på avsägelsen. Kristian III avfärdade med
anledning därav i slutet av året ett sändebud, Claes Urne, för
att framställa en begäran, att Sverige också måtte deltaga i
denna utlösning; även Frankrike hade erbjudit sin bemedling.
Det förra var att taga konung Gustav på det ömmaste. Han
391
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
