Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Allenastyrandets tid 1544-1560 - II. Utrikes politik - 2. Danmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAV VASA
förlustig liv och gods. Tidtals uppehöll han sig emellertid i
Danmark, sökande den danske konungens bemedling under
åberopande av en paragraf i Brömsebrotraktaten, och den senare lade
sig också ut för honom till konung Gustavs stora harm. Herr
Kristofers död 1548 avlägsnade slutligen detta misstämningsfrö.
Men oberoende av allt detta hyste den svenske konungen en
outrotlig misstro mot allt danskt; det hade hos honom blivit en
fix idé, att danskarna endast ville bringa Sverige ont på halsen,
och man skulle kunna fylla en bok med bevisen därpå. Utan
medel att få reda på verkliga förhållandet, utan någon diplomati,
som kunde upplysa och medla, lyssnade han till alla rykten och
»gruvade sig» över allt »sällsynt väsende», som han förnam.
Förspordes några danska rustningar, så gällde det genast Sverige;
underhandlade Danmark med Kristian IlI:s arvingar, så var
meningen att tränga in den gamle konungen på Sveriges tron igen.
Sökte hans förtrogna lugna honom, hette det: I mån lita därpå
huru mycket I viljen, vi bliva i alla fall så menade på den sidan,
att Gud sig däröver förbarme — och försvarsanstalter anbefalldes.
Talades från dansk sida om ett möte, anmärktes, att de tillförne
skickat sig »sällsynt» på alla möten både med »otillbörlig
munbrukning» och trolöshet, och minnen från hans egen ungdom
drogos fram. Många danskar synas ha tagit tjänst i Sverige
som knektar, tjänare, skrivare o. s. v., och konungen varnade
mot den »illfundiga och illistiga jutehopen» i landet. »Här
samlas alla de förtvivlade jutar, som man överkomma kan», skrev
han en gång till hertig Erik, »och i synnerhet tager mesta
parten av adeln dem till sig och håller dem i sådan vördning,
att ingen måtta är med, och till sist betala jutarna dem
med all den skalkhet, som de kunna bedriva, och rymma
sedan sin kos.» Svenskarna voro alltför godtrogna och
enfaldiga, menade konungen och underlät ej att anföra, huru
norrmännen i stället behandlade en svensk, när de lyckades
komma över någon.
Konungens misstro mot danskarna var av gammalt datum och
närdes delvis av hans egna inbillningar, men verkliga anledningar
saknades icke. I gränstrakterna föreföllo ständiga trakasserier,
i synnerhet på gränsen mot Bleking, och de danska slottshövits-
400
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
