Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Allenastyrandets tid 1544-1560 - II. Utrikes politik - 2. Danmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DANMARK
männen synas just icke ha gjort något allvarligt för att
förekomma dem. I synnerhet klagades över hövitsmannen i
nyssnämnda landskap Verner Parsberg och över Claus Bilde på
Bohus. Den danska och holsteinska adeln fortfor att vara avogt
sinnad mot den svenske konungen och ansågs inverka i den
riktningen på den unge tronföljaren hertig Fredrik. Den danske
kansleren Johan Friis var särskilt konung Gustav obenägen, yttrade
sig hånfullt om honom och ansågs vara den, som upphetsade
den danska adeln och som hindrade de förslag till
giftermålsförbindelser mellan de båda konungahusen, som någon gång
framställdes.
Omsider enade man sig om att ett nytt gränsmöte skulle
hållas. Det skedde i Älvsborg 1554. Svenskarna förberedde
sig efter bästa förmåga och framlade en lång rad med
besvärspunkter, både gamla och färska, över Blekingsborna och Verner
Parsberg, över den danske adelsmannen Lage Trudsson (Ulvstand)
i Halland, över Claus Bilde i Bohuslän, och man hade låtit
rannsaka gränsen mellan de båda rikena, vilken danskarna beskylldes
för att överskrida. De flesta besvären rörde jämförelsevis
obetydliga gränstvister, som med någon god vilja borde kunnat biläggas.
Det synes därjämte ha varit tal om konungatiteln, »de Göters»
i den danska, »Vendes» i den svenska; även anspråken på
svenkarnas tillträde till Ishavet, som sedan skulle bliva ett så fruktbart
trätofrö, lära ha framdragits. Men till någon uppgörelse kom
man icke. De danska sändebuden kallades helt oförmodat
tillbaka, och som anledning föregavs, att hotande krigsrustningar
förekommo vid rikets södra gräns. De avgåvo en förklaring,
enligt vilken gränstvisterna skulle rannsakas av utsedda
kommissarier, vart rike för övrigt tills vidare bliva vid gamla råmärken
och behålla vad det innehaft under de nuvarande regenternas
tid, övriga brister så långt möjligt avskaffas. Utgången väckte
den svenske konungens stora förbittring: det var en »okristlig
handel»; han hade blivit så »förirrad», skrev han till Erik, att
han icke visste vad han skulle göra eller säga, och till en fogde
i Småland yttrade han sig ännu skarpare: det vore att befara,
att danskarnas skalkstycken skulle komma honom »att göra
något annat till, så att det vill smälla en gång, ehuru länge
26—190882. Sveriges historia. IVv.
401
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
