Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Allenastyrandets tid 1544-1560 - III. Gustav Vasas testamente - 2. Hertigdömena och den sista riksdagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAV VASA
2.
HERTIGDÖMENA OCH DEN SISTA RIKSDAGEN.
Redan 1526 hade lovats, att en av konungens blivande söner
skulle efterträda honom och de övriga förses med län, och detta
löfte hade upprepats 1531 i livgedingsbrevet för konung Gustavs
första gemål. År 1544, då konungen redan hade tre söner, togs
frågan på allvar upp, och ständerna lovade att godkänna hans
blivande testamente med avseende på utdelande av furstendömen
åt de yngre sönerna. I princip var sålunda frågan redan då
avgjord. I själva verket torde det ej funnits annat sätt att den
tiden sörja för furstesönernas underhåll. Något apanage i
penningar kunde ej komma i fråga på en tid, då hela avlöningsstaten
i väsentlig mån var byggd på förläningar av olika slag. På
förläningarnas storlek och villkoren i övrigt inverkade andra
hänsyn. Från konungahusets ståndpunkt var det önskvärt, att
furstarna skilde sig från andra förläningshavare, och på en tid,
då varken den centrala eller lokala förvaltningen var ordnad,
kunde det vara av betydelse att få väl sörjt för vissa landsorters
styrelse. Svårigheten låg i att ordna den furstliga makten i
förhållande till riket, så att enheten ej hotades, statsmaskineriet ej
avbröts eller kom i olag. Man var ej alldeles blind för densamma
— det berättas, att konung Gustav på gamla dagar haft i tankarna
varnande exempel från Folkungaättens tid, men att alldeles
undanröja dessa svårigheter var en uppgift, som översteg hans krafter.
Han fick lämna utvecklingen åt en dunkel framtid.
Frågan om testamentet togs efter 1544 gång efter annan upp.
Själva långsamheten i behandlingen torde få anses vittna därom,
att man fann uppgiften kinkig. Gud give, att jag finge tid att
ordna saken, säges konungen på äldre dagar mer än en gång
ha suckat. På en herredag i Arboga 1546 kom den sålunda före,
men lämnades åt konungen, som bäst kände rikets lägenhet
liksom kronans ränta och inkomst. På ständermötet i Strängnäs 1547
synes testamentet åtminstone till någon del blivit ständerna före-
4a32
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
