Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Allenastyrandets tid 1544-1560 - III. Gustav Vasas testamente - 2. Hertigdömena och den sista riksdagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HERTIGDÖMENA OCH DEN SISTA RIKSDAGEN
lagt och av dem godkänt, liksom längre fram av adel och
allmoge i vissa landsorter. Ett par år senare föddes en fjärde
manlig arvinge. Det dröjde emellertid ännu några år, innan
saken på allvar togs före. Det skedde i sammanhang med det
finska hertigdömets upprättande. Innan ännu det ryska kriget
slutat, fick Johan 1556 i förläning Åbo och Kumogårds län i
Finland jämte Åland, därjämte översta befallningen över
krigsfolket samt ett par dagar senare översta befallningen över hela
landet. Utom Johans personliga ärelystnad torde även inverkat
behovet att i den avlägsna landsändan anordna en starkare
regeringsmyndighet. Följande år den 7 september förnyades
förläningsbrevet och utsträcktes nu även till Raseborgs län.
Därjämte fastställdes villkoren, sådana de enligt konungens tanke
skulle gälla i fråga om hertigdömena. Johan skulle innehava
sitt hertigdöme med all kronans årliga skatt, rättigheter och
utskylder samt råda över slott, fästen, land och län med arvsrätt
för sina efterkommande på manslinjen; han skulle vara förpliktad
till tro- och huldhet mot konungen och dennes efterträdare, hålla
det mesta folk, som möjligt var, till svenska kronans bistånd och
i nödens stund ha all sin förmåga ospard; till tecken på att med
denna förläning ej åsyftades någon avsöndring från Sveriges rike
skulle han och hans efterträdare vid varje förändring i regeringen
begära stadfästelse på densamma och förnya sin trohetsed; han
skulle vidare försvara Finlands gränser men ej giva orsak till
något obestånd och ej på egen hand besluta om krig, fred,
förbund eller andra viktiga angelägenheter, utan med Sveriges
konungs, hans bröders och »flera av de förnämsta och förståndigaste
riksens ständers och ledamöters endräktiga råd och samtycke», dock
skulle det icke vara honom betaget, om någonting förefölle, som
kunde lända Sverige till nytta, och omständigheterna, såsom
menföre eller lång väg, hindrade samråd, att söka Sveriges och sitt
eget gagn och bästa; ömsesidig hjälp av riket till hertigdömet
eller tvärtom skulle utgöras i nödens stund, furstendömets invånare
skulle deltaga i utomordentliga gärder eller hjälpskatter; om
konungen begåve sig till Finland för att hålla Eriksgata eller av
andra orsaker, skulle han ha att påräkna kostgärder, skjutsresor
och annan tillbörlig nödtorft; slutligen ålades Erik och hans efter-
28—190882. Sveriges historia. IV.
433
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
