Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Allenastyrandets tid 1544-1560 - III. Gustav Vasas testamente - 3. Konung Gustavs död och begravning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KONUNG GUSTAVS DÖD OCH BEGRAVNING
3.
KONUNG GUSTAVS DÖD OCH BEGRAVNING.
Man talar gärna om »gamle kung Gösta», och han blev dock
under sitt sista levnadsår antagligen endast 63 år gammal. Men
han hade bakom sig ett ovanligt arbetsamt liv, som säkerligen
tagit på krafterna; han hade mera än någon konung före och
efter honom dragit hela regeringsbördan. Redan 1546 hör man
honom klaga, att han var »en förarbetad herre», att han blivit
ganska grå och till sin person »fast svag». Klagomålen över
avtagande krafter återkomma allt tätare under 1550-talet. Han
kände sig »fast trött och svag både i huvudet, ögonen och eljest,
så att han ej längre förmådde draga så svårt arbete, som han
dittills gjort för meniga Sveriges bästas skull», skrev han i ett
redan anfört brev till Erik 1556. Han började vid den tiden
märkbart taga av både till hälsa, minne, glättighet och sinnesro,
uppgiver hans biktfader, ordinarien i Stockholm mäster Hans,
vilken lämnat en bekant skildring av hans sista levnadsår. Gamla
vänner, såsom Lars Siggesson (Sparre) och Johan Turesson (Ros),
gingo bort före honom, och när han fick höra talas om ett sådant
dödsfall, uppger samme sagesman, kunde han ej på länge göra
sig glad. Inträffade något järtecken, hänförde konungen det till
sig själv och sin förestående död. Förnimmelsen av tilltagande
krämpor inverkade på lynnet; han blev ännu retligare och
otåligare än vanligt, började alltför mycket bekymra sig om rikets
uppbörd och inkomst, säger mäster Hans, och de stackars
fogdarna och kammarskrivarna voro illa ute. Han trodde sig bara
förorättas av dem och var, skrev han 1559, så försvagad av de
bekymmer, som det sällskapets otillbörliga handlingssätt gjorde
honom, att han ganska litet förmådde uträtta. Den ene efter
den andre hamnade i »tornet», och hans omgivning måste vid
lämpliga ögonblick inlägga förböner för dem. Familjebekymren
ökade sinnesoron, och det var väl under intrycket av Cecilias
äventyr, som han nyåret 1560 hälsade kyrkoherden i Stockholm
med orden: »Johannes, min sjal är bedrövad intill döden».
441
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
