Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Allenastyrandets tid 1544-1560 - III. Gustav Vasas testamente - 3. Konung Gustavs död och begravning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KONUNG GUSTAVS DÖD OCH BEGRAVNING
Vid samma tid började konungen åter känna sig svag »både
i huvudet och magen» och klagade över en brännande feber.
Han reste våren 1560 utan ro omkring på kungsgårdarna vid
Mälarens stränder, men tycktes krya upp sig något efter
sammanträffandet med hertig Johan, som återvänt frän England, och
kunde uthärda riksdagens mödor i Stockholm. Men kort
därefter, den 13 augusti, bröt sjukdomen ut på fullt allvar; han
kunde ej följa Erik ombord, när denne avreste följande dag,
och måste snart intaga sängen. Sjukdomen yttrade sig med
diarré, en brännande feber, våldsam huvudvärk, så att »hjärnan
ville spricka sönder», och sömnlöshet, han kunde nästan
ingenting förtära. Med läkarvården var det klent beställt, han hade
endast sin apotekare och barberare att tillgå och hördes också
klaga, att hans rikedomar ej kunde förskaffa honom en förfaren
läkare; det var först mot slutet, som ett par sådana infunno sig.
Men huvudet var klart, och han förde med sin omgivning
samspråk, som upptecknats, förmanade sina barn eller skämtade
med de närvarande; de sista veckorna låg han dock för det
mesta tyst. Det var vid ett av dessa tillfällen, som han uttalade
sin förhoppning, att hans åminnelse ej skulle begravas med hans
kropp, och fick det vackra och träffande svaret: »Nådigste herre
och konung, förutom Guds rena och klara ord, som genom Guds
nåd och ers Nådes beskydd kommit upp i Sverige, vilket aldrig
bör eller kan förgätas, lever ers Nådes åminnelse i skogar och
alla slättmarker, berg, dalar, älvar och sjöar, som ingen förut
visste rätt bruka, samt med kvarnar och fiskströmmar, som nu
riket till evigt gagn uppfunna och brukade äro, vilket aldrig
förgätas kan» Det var en annan gång, på slutet, då högra
armen redan börjat förlamas, som Johan ville tala med honom i
religionen. Han äskade då med händerna penna och bläck och
började skriva: »Ena gångo bekänt och därvid blivit eller
hundrade gånger talat»... de styvnade fingrarna kunde ej fullborda
meningen eller skriva den riktigt, men, anmärker mäster Hans,
det var dock en stadig mans hjärtas bekännelse, vilken icke
borde förgätas. Hans tankar rörde sig kring det förflutna, och
han utgöt en dag hela sin bevarade harm mot »påvens gamla
förrädiska biskopar», som berett honom, hans företrädare och
443
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
