Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Brödrastriderna - I. Konung Erik XIV:s regering 1560-1567 - 2. Besittningstagandet av Estland. Brytningen med hertig Johan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BRYTNINGEN MED HERTIG JOHAN
ländska statsförbundet. På hösten sammanträdde konungen i
Polen, Kettler och ärkebiskopen av Riga i Vilna. Den 28
november beseglades ordensväldets undergång. Livland lades under
Polen, men Kettler fick Kurland som hertigdöme och skulle bliva
det gamla ordenslandets administrator. Några månader därefter
nedlade han formligen ordensmästarvärdigheten.
För faran från Ryssland var Erik icke blind. En beskickning
avfärdades dit 1561, men den lyckades icke utverka mer än en
förlängning på tjugu år av den bestående freden under vanliga
förödmjukande former. Freden avslöts mellan Sveriges rike å
ena sidan, tsarens novgorodska arvland å den andra, men
försöket att få traktaten utsträckt även till de nyförvärvade
livländska besittningarna misslyckades.
* *
Hertig Johan hade redan länge haft sina ögon riktade på
Livland i hopp om att där kunna grundlägga ett självständigt välde.
Vi ha förut nämnt om hans planer på Reval och på Ösel och huru
dessa planer strandade på konung Gustavs försiktiga
återhållsamhet. Erik hade till och med som tronföljare oförsiktigt nog ett
ögonblick sökt främja broderns önskningar, vilket han nu fick
ångra. Sedan han själv med undanskjutande av denne tagit Reval
i besittning, hade hans syn på saken ändrats. Under
upplösningstillståndet i det forna ordenslandet öppnade sig för honom ett
fält för erövringar, som han utan tvekan bestämde sig för att
hänsynslöst begagna, så mycket hellre som det gällde att
förekomma medtävlarna, ryssarna på ett håll, hertig Magnus på ett
annat, konungen i Polen på ett tredje. Och sedan denne senare
tagit den siste ordensmästaren i sitt hägn, gjorde Erik honom
snart ansvarig för de verkliga eller förmenta oförrätter, som
ordensmästaren tillfogat Sverige. Under sådana förhållanden
kunde det föga överensstämma med Eriks intressen att få hertigen
av Finland till medtävlare i fråga om de livländska slotten, så
mycket mindre som han sedan gammalt betraktat brodern som
en medtävlare om makten och gunsten. De underhandlingar,
21
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
