Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Brödrastriderna - I. Konung Erik XIV:s regering 1560-1567 - 3. Upplösningen av förbundet mellan Sverige och Danmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ERIK XIV
I Danmark hade dock mäktiga röster höjt sig för fredens
bevarande. Såväl änkedrottningen som. åtskilliga av riksrådet hade
ivrigt talat därför. Men även krigspolitiken hade haft förespråkare,
och stödd på dessa var det konungen, som fattade det avgörande
beslutet. Och för honom hade helt säkert länge nog hägrat
den planen att genom ett djärvt och kraftigt slag mot Sverige
återställa unionen. De fångna svenska sändebuden fingo under
sin vistelse i Danmark höra ett och annat därom. En gång
sades dem å konungens vägnar, att han hoppades leva den dag,
då de skulle bliva hans tjänare och vara honom lika trogna,
som de nu voro mot sin egen herre och konung. Under ett
annat samtal med några danska stormän fälldes av dessa även
de orden, att de hoppades det vara så långt kommet, »att vi
skulle bliva ett folk». En tredje gång, då samtalet föll på
vapenfrågan, förklarade en dansk adelsman: »Det var icke de tre
kronorna, som konungen menade, det var ett konungarike han
menade.» Några dylika planer ha aldrig föresvävat Erik,
åtminstone icke i avseende på Danmark. Han hade visserligen icke
i underhandlingarna visat någon undfallenhet; han hade tidigt
nog velat få klarhet om huruvida det skulle bliva krig eller fred
och sålunda haft blicken öppen för vad det gällde. Han
behärskades av samma djupa misstro som fadern mot allt danskt
väsen: »deras art är ljuga och bedraga», var en sats, som även
han förde på tungan. Vill man mellan de båda konungarna
fördela skulden för det olycksaliga krig, som nu följde, synes
dock den större anparten falla på Fredrik II.
Medan Erik på detta sätt i varje fall med öppna ögon gick
en brytning med Danmark till mötes, borde han, synes det, ha
sökt bevara ett gott förhållande till andra grannar. Det skedde
icke, och härvid begick han tvivelsutan ett större fel än i
sindanska politik. Vi ha redan sett, huru hans hänsynslösa
uppträdande i Livland oundvikligen måste medföra en konflikt med
Polen, ehuru möjligheten av en överenskommelse beträffande de
livländska områdena icke borde ha varit utesluten — och Polen var
dock ett mäktigt rike. Den naturliga följden blev ett närmande
mellan Danmark och Polen. Under sådana förhållanden
förvånas man icke över den behandling, för vilken Lybeck blev före-
38
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
