Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Brödrastriderna - I. Konung Erik XIV:s regering 1560-1567 - 4. Krig och underhandlingar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ERIK XIV
4.
KRIG OCH UNDERHANDLINGAR.
Sveriges och Danmarks stridskrafter voro vid krigets början
väsentligen olika. Gustav Vasa hade efter Dackefejden, såsom
förut nämnts, med vanlig energi lagt grunden till ett nationellt
försvar. Uti landskapen funnos både landsryttare och
landsknektar, som delvis underhöllo sig själva mot avräkning i skatten,
under inhemskt befäl, fördelade i fanor och fänikor, de forra
vanligen om 300, de senare om 500 man. Dessutom funnos
besoldningsryttare, drabanter och gårdsknektar. Erik XIV
utvecklade ytterligare detta system och företog en indelning i
regementen, tre regementen fotfolk om 6,000 man, vart och ett under
sin knektöverste, och dessutom ett »skeppsregemente» samt två
regementen ryttare om vid pass 5,000 man tillsammans. Han
hade därjämte sökt göra adelns tjänstgöring så effektiv som
möjligt och bildade en egen adelsfana. Slutligen värvades till
ett mindre antal utländska ryttare och knektar, både tyskar
och skottar; ett par tyska ryttarfanor överfördes under krigets
gång från Livland till Sverige. Det hela skulle sålunda
uppgått till över 30,000 man, men denna styrka torde svårligen
varit på en gång disponibel. Behövdes ytterligare folk, grep
man till utskrivningar, var femte eller var tredje man, för att
slutligen på gammalt svenskt sätt uppfordra allmogen att gå
man ur huse. Denna inhemska milis medförde vissa fördelar,
icke minst i finansiellt avseende, men ofullständigt övad, lämpade
den sig mera till försvar än till anfall och var framför allt
mindre brukbar i ett fältslag. !
I Tyskland hade mot medeltidens slut landsknektväsendets
organisation utbildat sig och snart antagit fasta former —
landsknektar av ett annat slag än de svenska. Kriget blev för dessa
knektar ett hantverk liksom varje annat. Till stor del, om ej
till den största, rekryterade ur de ofrälse klasserna, bildade deras
fänikor under sina hövitsmän eller överstar, vanligen adelsmän
eller till och med furstar, ett slags militäriskt skrå, som rättade
44
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
