Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Brödrastriderna - I. Konung Erik XIV:s regering 1560-1567 - 4. Krig och underhandlingar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRIG OCH UNDERHANDLINGAR
sig efter bestämda, ganska stränga ordningar. De bjödo ut sin
tjänst åt vem som ville betala, och när en överste värvat ett
tillräckligt antal, samlade sig manskapet och upprättade
»regementet», besvuro krigsartiklarna och valde sina funktionärer.
Sökande krig för krigets egen skull, blevo de med tiden en
verklig landsplåga, de sålde sin tjänst till dyraste pris, och deras
användbarhet berodde på soldens riktiga utbetalande. Uteblev
den, vägrade de att röra på sig, och det hände, att de togo
sina egna befälhavare i fängsligt förvar, tills de fingo sina
fordringar uppfyllda. Det var sådana stridskrafter, som Fredrik II
i krigets början så gott som uteslutande anlitade för att först
efter hand söka organisera en inhemsk här. Sommaren 1563
samlades tusentals knektar och ryttare i Danmark under befäl
av greve Günter av Schwarzburg, omgiven av en mängd tyska
furstar och hövitsmän, som väntade seger och byte. Det var,
ket dyrhållen. Den månatliga avlöningen har i krigets början
beräknats till 150,000 daler, som man i vår tids mynt uppskattat till
3 millioner kronor. Den danske konungen måste tillgripa
utomordentliga åtgärder för att anskaffa nödiga medel och måste
ha räknat på en snabb och avgörande framgång.
Det fanns omständigheter, som gjorde en sådan sannolik.
Dessa tyska knektar voro i krigsvana den svenska folkbeväpningen
vida överlägsna, och detsamma borde med skäl kunna väntas
av deras befälhavare gentemot de svenska. Erik XIV hade inga
härförare att tillgå. De svenska lantjunkarna, som inom
landskapen utövade högsta befälet, hade ingen nämnvärd militärisk
erfarenhet, även om de, såsom den redan nämnde och mycket
använde Nils Persson (Silversparre) i Småland, voro kända som
stora »kämpar». Och detsamma gällde om de svenska
stormännen. Dackefejden och det ryska kriget hade ej erbjudit
någon militärisk skola att tala om, och med enstaka undantag,
såsom Klas Kristersson Horn, vilken emellertid endast i
sjökriget fick visa sina stora egenskaper, funnos inga inhemska
befälhavare av någon större duglighet. En utlänning, Karl de
Mornay, var också den, som i lantkriget torde ha visat den
största användbarheten. Vad konungen själv beträffar, var han i
143
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
