Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Brödrastriderna - I. Konung Erik XIV:s regering 1560-1567 - 4. Krig och underhandlingar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ERIK XIV
hög grad intresserad av krigsväsendets administrativa och
tekniska detaljer. Att han ägde några egentliga
fältherreegenskaper, förnekas av den hävdvunna historiska uppfattningen, men
göres med kraft gällande av en modernare forskning, vilken
tillskriver andra faktorer de inträffade motgångarna i kriget.
Vad sjömakten angår, voro de båda motståndarna mera
jämnspelta. Danmark hade visserligen efter grevefejdens slut
förskaffat sig en betydande flotta, men även Erik kunde
uppträda med ett aktningsbjudande antal fartyg, och det största
krigsskeppet på Östersjön, Mars eller Makalös, nyss färdigbyggt,
var svenskt. Båda konungarna gjorde för övrigt under krigets
gång de största ansträngningar för sjömaktens utveckling.
Men om Sverige sålunda i militäriskt hänseende på det hela
taget syntes underlägset, skulle det snart visa sig, att det i
landets egen natur ägde försvarsmedel, som gång efter annan
gäckade de tyska legoknektarnas förhoppningar. Ned mot de
skånska och halländska slätterna sträckte sig det sydsvenska
höglandet med sina stora skogar och sin oländiga mark. Endast
längs floderna var det möjligt att här tränga fram i det inre,
och kom en fientlig här så långt, fann den sig vanligen inom
kort berövad existensmedel. Befolkningen flydde till skogs
och tog livsmedlen med sig. Härjningar blevo snart lika fördärvliga
för fienden som för invånarna själva. Lyckades man tränga
fram till Västgötaslätten eller till Jönköping vid Vätterns södra
ända, mötte nya hinder. Likt tvenne spärriglar reste sig å ena
sidan Tivedens skogstrakt, å den andra Holaveden. Över den
förra ledde endast en väg, över den senare två, den ena utmed
Vättern, den andra från Eksjö norr ut in i Östergötland. Tiveden
överskreds aldrig av fienden, och endast under utomordentliga
omständigheter lyckades en dansk här tränga in i Östergötland
för att åter finna vägen i norr stängd av en bergs- och skogsbygd
och på återvägen nära nog finna sin undergång. Och av
skogarnas naturliga skyddsvärn hade man i Sverige lärt att
begagna sig och utbildat fällandet av bråtar till ett metodiskt
och verksamt försvarsmedel.
Under sådana förhållanden kom detta långvariga krig att få
sin egen outplånliga karaktär. Härjningar, förödelser och ända-
46
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
