Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Brödrastriderna - II. Konung Eriks undergång - 1. Erik XIV och Jöran Persson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ERIK XIV OCH JÖRAN PERSSON
anfört exempel, utan även andra handlingar i hans liv. Han var
i det hänseendet samvetslös, och samma omdöme gäller hans
politik. Den röjde alla renässanstidens drag.
Men frånsett redan anförda moraliska lyten, framträdde tidigt
andra drag, som störde harmonien i hans rikt utrustade
personlighet och röjde en själ ur jämvikt. Ett melankoliskt lynne,
måhända ett arv från modern, fick stundom alldeles taga
överhand. Hans fantasi sysslade gärna med framtiden, och han röjde
en synnerlig förmåga att uttänka och bemöta alla slags
möjligheter, men det låg däri något av osunt och opraktiskt grubbleri.
Sitt handlingssätt bestämde han för övrigt ej sällan efter
stjärnornas ställning. I misstänksamhet hade han att brås även på
fadern; en sådan egenskap återfinner man hos många av Italiens
envåldshärskare i nya tidens början, vilka i så många hänseenden
äro typer för renässansens furstar, men hos Erik stegrades den
tidigt nog till formlig sjuklighet och visade sig icke endast i
politiken utan även i det dagliga livets småsaker. Hans frände
Per Brahe berättar, att han icke väl kunde tåla, att någon av
hans kammartjänare bar rena och vita kläder, ty då misstänkte
han honom strax »om hovfruntimret», icke heller kunde han tåla,
att någon i hans närvaro harklade, strök sig om munnen, viskade
eller log, ty han antog då, att sådant skedde honom till spe.
Riktades en dylik misstänksamhet på bestämda föremål, måste
den bliva olycksdiger, och därpå få vi snart anföra exempel.
Huru bristen på personligt mod vanprydde en natur, som eljest
i många avseenden ville gälla som ridderlig, är redan anfört.
På samma gång tog sig högmodet skärande uttryck. Han
brukade förbanna den stund, förmäler en anklagelseskrift, då han
föddes av en svensk: »bättre hade varit, att min moder hade
tagit en stalldräng, än att jag skulle födas av detta förbannade
folket», som icke var värdigt en sådan konung som han. Det
är i samma skrift, som den sällsamma och sedermera upprepade
historien berättas, att han själv lagt hand vid ett kopparstick,
som skulle föreställa Sveriges folk. På bilden syntes en åsna
med slokande öron och en stor säck på ryggen: det var det
svenska folket. Framför åsnan gick en man i bondekläder, som
ledde henne: det skulle vara konungen. Efter åsnan gick en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
