Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Brödrastriderna - II. Konung Eriks undergång - 2. Erik XIV och adeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ERIK XIV OCH ADELN
spy det svart ut igen», skulle han bland annat ha sagt. Han
dömdes till döden och benådades endast på systerns, änkedrottning
Katarinas, förbön. Sten Eriksson (Leijonhufvud), fortfarande fånge
i Danmark, fick tillåtelse 1565 att besöka Sverige mot sitt
hedersord att inom viss tid åter infinna sig. Han hindrades av
konungen att infria sitt löfte, och varje hans steg bevakades av
spioner. Man visste till och med sedermera berätta, att konungen
en gång tillämnat honom en lika skymflig behandling som
den, för vilken Nils Sture blev utsatt. Nils Gyllenstierna, eljest,
som det tycktes, av konungen omhuldad, berättade en gång för
Dançay, att han liksom de förnämsta herrarna i riket gjorts
så misstänkt och förhatlig för konungen, att de saknade allt
inflytande. Bengt Gylta, som tidtals förestod finansverket,
måste tvenne gånger på förödmjukande villkor återköpa
konungens nåd o. s. v. Man finner naturligtvis representanter
för högadeln i konungens sällskap både vid hovets fester och
eljest, men sitt förtroliga umgänge har Erik uppenbarligen med
en viss förkärlek valt bland personer av lägre börd. Utom
Jöran Persson nämnes bland dessa såsom en av de förnämsta en
obetydlig frälseman från Småland, Krister Persson (Hjort) till
Hattsjöhult, under några år konungens hovmästare, d. v. s.
ungefär detsamma som hovmarskalk. Näst Jöran Persson var det
han, som ådrog sig den största förbittringen från adelns sida.
Det var han, som beskylldes för att 1562, när överläggningarna
om adelns vapentjänst ägde rum, ivrigast ha tillstyrkt våldsamma
åtgärder; han beskylldes för att underblåsa alla konungens
misstankar, han nämnes i sammanhang med de svartaste
tilldragelserna i konungens regering och skildras som en rå och
utsvävande person. Att det skulle jäsa i mångas sinnen under sådana
förhållanden är naturligt, och redan 1566 berättas Karl de
Mornay, som eljest synes ha varit Erik tillgiven, under sin
fångenskap i Danmark ha fällt sådana uttryck, som att om Erik icke
snart försonade sig med hertig Johan, skulle adeln avfalla från
honom. Men från missnöje och jäsning kan det vara långt till
handling.
89
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
