Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Brödrastriderna - II. Konung Eriks undergång - 4. Konung Eriks avsättning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KONUNG ERIKS AVSÄTTNING
och ville också gärna göra det, dock endast på villkor, att
konungen och riket ej toge för stor skada därav; det vore en
skam för hela riket, att konungen toge en veterlig menedare
och tjuv i sitt hägn, krigsfolk och allmoge ropade korsfäst över
honom, och han borde få straff, ju högre desto bättre, så att
hans vederlikar »kunde se sin spegel i honom».
En dylik sinnesstämning har ej varit obekant för konungen.
Redan på Svartsjö synas de därvarande sekreterarna ganska
oförbehållsamt ha uttalat sina tankar om den forna kollegan. Det
oaktat kallades Jöran Persson i februari till konungens läger i
Småland, och när Mårten Helsing en dag vågade yttra sig
ganska skarpt om gunstlingen, blev Erik så förbittrad, att han
grep en eldgaffel och rände den genom honom, av vilken
misshandling han ljöt döden. Med konungens förbättrade kroppsliga
hälsa tycktes det gamla sinnelaget, misstankarna, grymheten,
högmodet och det onda sinnet ha återvänt. Ett betecknande bevis
bland flera var vad som i hans namn skrevs till allmogen i Småland
den 2 februari 1568: »Fiendens skadliga förehavande skulle
längesedan förekommits, om vi ej varit förhindrade med någon
svaghet och djävulens anfäktning, den onda människor till
äventyrs åstadkommit hava»; icke heller hade konungen haft lydnad
och hörsamhet hos en del av undersåtarna utan blev med många
lögner besvärad och uppehållen. Det är den egendomliga
sinnesförfattningen från hösten 1567, som förenade sig med det forna
lynnet, och man kan med skäl draga i tvivelsmål, att konungen,
även om han till kroppen varit frisk, ens under denna tid varit
i besittning av sitt fulla förstånd. Ångern över mordgärningarna
i Uppsala, om den någonsin varit allvarlig, försvann också helt
och hållet, och den 4 april 1568 fick Jöran Persson befallning
att återfordra de stora summor i guld och silver, som under
konungens svaghet utdelats och »som rätteligen tillhörde Sveriges
drätsel och borde använts till Sveriges beskydd». Penningarna
återkrävdes också av änkedrottningen, Per Brahe, Sten Eriksson
m. fl. Något längre fram ålades de båda sistnämnda rådsherrarna
att skriftligen tillkännagiva sin mening om Jöran Persson och
insända domen över denne; konungen behövde honom i rikets
8—201267. Sveriges historia. V.
113
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
