Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Brödrastriderna - II. Konung Eriks undergång - 4. Konung Eriks avsättning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KONUNG ERIKS AVSÄTTNING
nungen, eller till Erik. I Stockholm befunno sig vidare ända
sedan våren 1567 ryska sändebud för att avhämta prinsessan
Katarina. Försök gjordes visserligen att förmå dem att avstå
från tsarens fordran men utan framgång, och med den kännedom
man hade om Eriks förändrade sinnesstämning liksom vid åsynen
av Jöran Perssons växande inflytande kunde icke saknas
anledningar att frukta det värsta. Utan tvivel har förbittringen mot
konungagunstlingen, på vilken här ovan exempel anförts, varit
en av de förnämsta orsakerna till den sammansvärjning, som
nu bildades. Per Brahe, som dock nästan till det sista höll ut
vid konungens sida, varnade honom ännu i maj för Jöran Persson:
han skulle genom att fortfarande hålla honom uppe till sist
bringa sig själv om land och rike. Dylika förmaningar
förklingade ohörda, men oförberedd kan Erik icke sägas ha varit
på resningen.
Man känner ej närmare till de överenskommelser, som redan
under våren 1568 måste ha träffats mellan hertig Johan och en
del av adeln. Man misstager sig likväl icke, om man antager,
att släktingarna till de i Uppsala mördade herrarna tidigt nog
satt sig i förbindelse med hertigen. Det var under denna tid,
medan Jöran Perssons välmakt åter tycktes växa, som på
grevinnan Märtas föranstaltande åvägabragtes en samling av
aktstycken rörande den »ynkeliga tragedia» — för att begagna dess
eget uttryck — som tilldragit sig mellan konung Erik och greve
Svante jämte dennes söner, vilken samling utgör en av de viktigaste
källorna för vår kunskap om dessa händelser och som i och för
sig var en fruktansvärd anklagelseskrift. Den sammansvärjning
av Sturesläkten och dess fränder, som 1567 utan grund omtalats,
blev på detta sätt ett år senare en verklighet. Själva utbrottet av
upproret har måhända påskyndats av tillfälliga anledningar. Ett
rykte hade sålunda spritt sig och även kommit till hertigarnas
öron, att konungen vid sitt bröllop ämnat bringa om livet både
sina bröder och Sveriges adel. Det säges ha haft sitt upphov
i några ord, som Jöran Perssons oreputerlige vän Krister Persson
under ruset en dag hade fällt; att denne ej sparat på vilt
och ovederhäftigt tal, är av andra utsagor känt. Ryktets sanning
har Erik sedermera förnekat, och det är mycket möjligt, att
di7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
