Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Brödrastriderna - III. Johan III:s regering 1569-1587 - 1. Utrikes politik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UTRIKES POLITIK
outsägliga lidanden över sitt »fädernearv» Livland för att slutligen
se rovet glida ur sina vanmäktiga händer. Danmark åter hade
genom de sista årens händelser utan egentligt försök till
motstånd trängts undan från fastlandet. Dess besittningar voro
inskränkta till Ösel, och här borta i östern var det, kan man säga,
som den svenska politiken vann sin första stora framgång över
den danska. Det var på Sverige och Polen, som Livlands
framtid hädanefter berodde.
Man frågar sig, om de svenska erövringarna voro värda de
stora uppoffringar, som gjorts. Vad kriget kostat Sverige i
penningar och folk är ännu icke uträknat. Med den tidens
gränsförhållanden, då Finland var en integrerande del i det svenska
riket, hade Rysslands grannskap från Ishavet icke blott till Finska
viken utan ända fram till Östersjön helt visst blivit en källa till
ständig ofred och upprepade lidanden, och även Danmarks
grannskap här måste ha gjort situationen synnerligen farlig. Johan
synes dock ett ögonblick ha varit villig att avstå även från
Reval mot något vederlag. När detta ej kunde erhållas, kan man
ej förtänka honom, att han sökte icke blott att hålla sig kvar
i Reval utan även utsträcka sitt välde över hela landskapet.
Han har gjort den europeiska odlingen en tjänst därmed. Men
all ära värda äro även de svenska krigsmän, som år efter år
under umbäranden av alla slag, svält och nöd, i allt större mängd
kämpade i dessa avlägsna nejder mot den grymmaste av alla
fiender och för en sak, vars betydelse de kanske icke insågo.
Vad Ingermanland angår, har redan Johan III uppställt som
mål, vad Gustav Adolf en gång förverkligade, men uppgiften
var icke mätt efter Sveriges dåvarande krafter. Redan Pontus
De la Gardie rådde att återlämna dessa erövringar för att få
fred, men i fråga härom synes Johan III:s fåfänga haft ett ord
att invända: han ville icke lägga bort sin ståtliga titel. Mindre
välbetänkta med hänsyn till utförbarheten voro vidare planerna
på erövringar i den ryska Lappmarkens obygder framåt Norra
Ishavet och Vita havet. De inbringade endast upprepade
förödelser åt Österbotten, där invånarna, liksom i allmänhet i
Finland, dessutom hemsöktes av ständiga inkvarteringar och
pålagor av många slag. Emellertid har Johan III även fattat i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
