Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Brödrastriderna - III. Johan III:s regering 1569-1587 - 3. Svenska kyrkan 1560-1573. Den liturgiska striden och underhandlingar med Rom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHAN III
Konung Johans liturgi eller den röda boken, såsom den
efter pärmarna kallades, var uppgjord med den katolska mässan
till förebild. Den innebar en visserligen mycket vacker och
högtidlig anordning av gudstjänsten, men redan samtiden anmärkte —
vad eftervärlden också gjort — mot de många yttre dekorationerna,
om man så får säga, t. ex. mot de många psalmer, som prästen
skulle läsa under sin privata andakt, och mot de böner, under
vilka varje enskild del av den rika mässdräkten skulle påtagas.
Tillkommen under konungens hemliga förhoppning att i
densamma finna en brygga till den åtrådda återföreningen med Rom,
bibehöll den, ehuru med icke oviktiga förändringar, vissa partier
av den katolska mässan, som lätt kunde giva och verkligen
gåvo anledning till missförstånd. Det gällde särskilt det s. k.
mässoffret eller den katolske prästens oblodiga offrande av
Kristus uti nattvarden. Man ersatte det latinska ordet sacrificare,
offra, med offerre, frambära; trots alla protester från
författarnas sida vidhöll den renläriga lutherska oppositionen, att
mässoffret härigenom återinförts, och uttrycket kunde visserligen
anses som tvetydigt. Det var ett onödigt och, som det skulle visa
sig, även misslyckat försök till tillmötesgående mot den
romerska uppfattningen. Det sätt, varpå liturgien försvarades av
Laurentius Nicolai, vars verkliga karaktär mer och mer avslöjade
sig, kunde icke heller undgå att kasta ett tvetydigt skimmer
över konungens verk. I ett företal, varmed den första upplagan
försågs och vari den lutherska renlärigheten snart upptäckte icke
mindre än 49 villfarelser, framhölls emellertid på ett lyckligt sätt
den tankegång, som lett åtminstone vissa av dem, som verkat
för saken. Den kristna religionen bleve lätt utsatt för två
ytterligheter, vidskepelse och världsväsende. Våra fäder,
fortsätter författaren, avskaffade vidskepelserna, men det vore att
befara, att det skett med förlust av den sanna fromheten. I
stället för det gamla tvånget följde självsvåld, och liksom man förut
kämpat mot vidskepelsen, måste man nu kämpa mot
världsväsendets ännu grymmare vilddjur; det vore ingen fara att bliva
alltför from. Fromheten — hette det vidare, betecknande för
haela riktningen — borde visa sig i alla lemmar och tala genom
mun, ögon, händer och fötter, en väsentlig del av densamma låge i
182
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
