Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Unionen med Polen och den politisk-religiösa brytningen 1587-1600 - I. Sigismund i Polen. Konung Johans sista år - 2. Mötet i Reval. Efterräkningen för det polska konungavalet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EFTERRÄKNINGEN FÖR DET POLSKA KONUNGAVALET
Men saken var icke slut. En ny motståndare uppträdde, och
det var hertig Karl, som kallats till Stockholm, fullständigt
förliktes med konungen och under den följande tiden kraftigt
ingrep i regeringen. Han försummade ej tillfället att giva luft åt
sin länge närda ovilja och sina misstankar mot riksråden eller
vissa av dem. Med sin hänsynslösa energi lyckades han snart
övertyga konungen, att det var dessa otrogna herrar, som
alltsedan Erik XIV:s tid stämplat oenighet mellan Gustav Vasas
söner, och att deras innersta planer gingo ut på arvföreningens
kullstörtande: de buro skulden för stadgan i Vadstena 1587, som
var föga bättre än Arboga artiklar, de hade i Kalmare stadgar
alldeles uteslutit hertigen från regeringen och satt sig själva i
stället, de hade med avsikt skyndat konungens ende son från
riket för att själva få regera, de hade till och med velat beröva
hertigen arvsrätten till kronan o. s. v. Jämte hertigen var det
Klas Fleming, som lyckats vinna konungens ö öra, och han synes
ej ha skonat sina medbröder. 1
Man beslöt att vädja till ständerna. Till en början kallades
till Stockholm några av adeln och krigsbefälet. För dem
framställdes nu en rad med anklagelsepunkter mot Erik Sparre, Ture
Bielke och Sten Banér samt jämte dem mot Hogenskild Bielke,
Gustav Banér och Klas Åkesson (Tott). Det talades om anslagen
mot arvföreningen, konungavalet i Polen, Kalmare stadgar eller
det »latinska brevet», oenigheten mellan konung Gustavs söner,
Erik Sparres löfte om Estland. Man skydde ej ens att anföra
sådana obevisliga beskyllningar, som att de velat utesluta hertig
Karl icke blott från regeringen utan även från arvsrätten och
föredraga framför honom prinsessan Anna och den man, som
de ville giva henne; man drog fram det olyckliga uttrycket om
»rikets stängande», som förekommit i den första redaktionen av
böneskriften i Reval, av vilken en avskrift kommit i hertigens
händer. De närvarande, bland dem fyra riksråd, förklarade, att
om de nämnda rådspersonerna ej kunde fria sig från dylika
beskyllningar, konungen hade full orsak till sin onåd, ogillade
för egen del alla dylika stämplingar och sade sig vara framför
allt oskyldiga till varje avsikt att »stänga riket». De godkände
för sin del även ett förslag till ny arvförening, som framlades.
223
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
