Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Unionen med Polen och den politisk-religiösa brytningen 1587-1600 - I. Sigismund i Polen. Konung Johans sista år - 2. Mötet i Reval. Efterräkningen för det polska konungavalet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHAN III
papper de bevarats till eftervärlden. Huvudsvårigheten var att
åstadkomma en förskrivning eller bekännelseskrift, som på en
gång kunde tillfredsställa konungen eller hertigen och icke
kränka deras egen ära. Det ena förslaget uppsattes efter det
andra i konungens kansli eller av rådsherrarna. Förslagen
skickades fram och tillbaka, ändrades och omskrevos, men man
kom ingen vart. Om böneskrifterna i sina överdrivet ödmjuka
ordalag och sitt tal om olycka och elände stundom vittnåde
om en undfallenhet, som synes omanlig, visades å andra sidan
en obestridlig karaktärsfasthet i avvisandet av varje erkännande,
som kunde träda hedern för nära. Sina innersta känslor
uttryckte herrarna ej så mycket i sin privata brevväxling, ty
breven kunde uppsnappas, som i privata anteckningar. Erik
Sparre har i sin Minnesbok upptecknat sin lidandeshistoria under
dessa år och visserligen icke med blida uttryck. På uppror
tänkte de emellertid icke. Det enda förslaget därtill kom från
den orolige och opålitlige greve Axel, men det tillbakavisades
av de övriga.
Endast ett par scener må anföras ur denna tre års långa
schism, där vapnen å ena sidan fördes med hänsynslös
subjektivism och hetsighet för att studsa tillbaka mot det segaste
passiva motstånd å den andra. På nyåret 1591 befann sig
konungen på Svartsjö och uppsöktes där av Erik Sparres fru, som
bad om ynnest och nåd för sin man. »Ja, när jag får min son
tillbaka», svarade konungen och började därpå uppräkna alla de
gamla beskyllningarna, förivrade sig, så att han talade mycket
hårt och spotskt och slog med en ungersk järnklubba, som han
brukade bära i handen, i bord och bänkar. Erik Sparres fru,
som befann sig i framskridet havandeskap, blev förskräckt och
svimmade, varpå konungen sprang på dörren och ångerfull
skickade in drottningen för att taga vård om henne. I juni
samma år voro de anklagade herrarna stämda till Stockholm.
En dag kallades de upp till slottet, där hela den i Stockholm
befintliga adeln också infunnit sig. Konungen uppträdde själv
med ett långt tal, men förbjöd dem att svara. När de icke dess
mindre, i stället för att knäfalla och göra avbön, ville taga
till ordet, rusade han ut. Hertig /Karl uppträdde då och lät
228
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
