Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Unionen med Polen och den politisk-religiösa brytningen 1587-1600 - II. Sigismunds tronbestigning i Sverige - 2. Sigismunds kröning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SIGISMUNDS KRÖNING
gravning rum, och den avlidne konungens gamle motståndare,
Abraham Angermannus, höll likpredikan.
Ständerna voro talrikt samlade i Uppsala, vartill i sin mån
bidrog, att riksdagen sammanföll med distingsmarknaden. Präster
voro där omkring 280, borgare 126, bönder omkring 320 och
slutligen av krigsbefälet omkring 70 man. De ofrälse räknade
sålunda nära 800 personer, och det är klart, att ett så stort antal
icke länge kunde uppehålla sig i den lilla staden, på vilken under
ett par veckor uppmärksamheten var riktad i en stor del av
Europa. Man känner försiktigt avfattade fullmakter för bönderna,
vilka ålade dessa att icke på egen hand, vare sig nyktra eller
druckna, låta locka eller truga sig till något utan göra ett med
de övriga ständerna och att icke avlägga någon ed, förrän konungen
avgivit äskade försäkringar.
Det blev ett av de märkligaste riksmötena i Sveriges historia
till följd av motsatta intressens kamp och rörelsen i sinnena,
härutinnan jämförligt i betydelse med riksdagen i Västerås 1527.
Med undanskjutande tills vidare av alla andra frågor kom striden
mer och mer att gälla den äskade försäkringen om religionen.
Det katolska partiet hoppades ett ögonblick att vinna hertig
Karl för några medgivanden till dess förmån, men fann snart, att
denne ej lät söndra sig från ständerna. En listig plan uppgjordes
i katolikernas krets att vinna bönderna för konungens önskningar,
och Klas Fleming jämte ett par sekreterare tjänade som
mellanhänder. Man samlade ett antal bönder på slottet, där Fleming
talade med dem; andra bjödos in i enskilda hus och »fylldes med
vin», men det visade sig snart, att hertigens inflytande var större,
och efter ett häftigt uppträde mellan denne och konungen den
7 februari blev det klart, att allmogen varken lät sig locka eller
truga. Då en försäkran om den protestantiska religionen alltmera
visade sig som ett oundvikligt ont, fäste konungen sitt sista hopp
vid möjligheten att åt katolikerna bereda motsvarande
religionsfrihet i Sverige och framställde förslag i den riktningen. Det
möttes av en bestämd vägran, och nya förslag att åt dem upplåta
en kyrka eller åtminstone ett enskilt hus för deras gudstjänst
rönte samma öde. Ledningen bland ständerna togs allt
uppenbarligare om hand av prästerskapet, som ryckte de andra med
251
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
