Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Unionen med Polen och den politisk-religiösa brytningen 1587-1600 - II. Sigismunds tronbestigning i Sverige - 2. Sigismunds kröning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SIGISMUND
sig och härmed egentligen började sin betydelsefulla politiska roll
i vår historia. Det var prästerskapet, som bestämde redigeringen
av den djärva skrift, som i ständernas namn avfattades den 6
februari och i vilken, utom mycket annat, yrkades på en försäkran
om religionen i enlighet med Uppsala mötes beslut, på förbud
mot varje främmande gudstjänst utom i konungens kapell, när
han befann sig i riket, och på förbud därjämte för varje bekännare
av annan religion att innehava ämbeten. Vägrade konungen
detta, hette det hotande, hade de icke tillstånd att svärja honom
någon ed, och bröt han i framtiden sin försäkran, skulle ständerna
vara fria från sina löften.
Ständernas otålighet växte under detta förhalande av tiden,
och förbittringen vände sig mot den påvlige legaten, som likväl
trotsade hotelser och fara med ett mod, som även avtvang
motståndarna erkännande. Det talades till och med om att taga en
annan konung, hertig Johan eller hertig Karl. Slutligen samlade
sig alla ständerna den 11 februari på hertigens uppmaning i
prästerskapets sessionsrum för att giva svar på konungens sista yrkande,
att åtminstone ett enskilt hus måtte upplåtas åt hans trosförvanter
för att där hålla sin gudstjänst. På ärkebiskopens uppmaning
trädde varje stånd för sig avsides för att överlägga, varpå de
genom utsedda ombud inför honom förklarade, att de oryggligt
ville hålla sig vid Uppsala mötes beslut och ej låta tränga sig
därifrån, vare sig det gällde liv eller död, att åt papisterna ej
skulle inrymmas något hus eller rum för deras gudstjänst, ej ens
så mycket jord, som de kunde sätta sin fot uppå. Vad en gång
är beslutat, hette det, må vara beslutat. Hänförelsen grep
omkring sig, och då adeln föreslog, att envar, som avfölle från »denna
vår kristliga lära och dess renhet», skulle förverka sitt arvegods,
och om något av deras barn gjorde det, han skulle bliva arvlös,
hälsades det med bifall av alla. Slutligen föll hela församlingen
på knä och förenade sig i en bön, som ärkebiskopen läste. fEn
följande dag gjorde krigsbefälet ett liknande uttalande, och ett
skriftligt förslag till »förening om religionen» uppsattes.
Mot en sådan sinnesstämning visade sig alla konung
Sigismunds undanflykter, alla hans katolska rådgivares konstgrepp
fåfänga, och mot svenska präster och bönder stod den romerska
252
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
