Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Unionen med Polen och den politisk-religiösa brytningen 1587-1600 - III. Brytningsåren 1595-1600 - 3. Inbördes krig. Rikets ständer mot rikets konung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SIGISMUND
tiden anlänt i farvattnen utanför Stegeborg. Den 21 september
bröt han upp och tågade över Söderköping till Linköping, där
han slog läger på västra sidan av Stångån.
Hertigen dröjde ej ett ögonblick att handla. Efter att hava
bemäktigat sig Stegeborgs slott följde han snabbt efter konungen
och stod snart framför Linköping på östra sidan av Stångån.
Natten till den 25 september gjorde en av Sigismunds polska
hövitsmän ett angrepp mot hertigens fältvakt, varpå larm slogs
i lägret och dennes trupper ryckte fram i gryningen, »då daggen
sänkte sig till jorden och solen skred till sin uppgång».
Trupperna delade sig mot de båda över Stångån ledande broarna,
Stora och Lilla Stångebro. Efter en kort strid vid den förra
drevo Anders Lennartsson och Samuel Nilsson fienden tillbaka
över bron eller ned i strömmen, varpå den förre skyndade
hertigens folk till undsättning vid Lilla Stångebro. Även här drevs
fienden undan, många drunknade, och hertigens kanoner började
spela mot staden. Å båda sidor var man dock nu benägen för
underhandling. Konungen skickade en svensk adelsman, Arvid
Svan, för att öppna fredspreliminärer, och hertigen gick in därpå.
Den första fordran å hertigens sida var, att de fem flyktade
rådsherrarna, Erik Sparre, Gustav och Sten Banér, Jöran Posse
och Ture Bielke, genast lämnades i hans händer. Efter svåra
själsstrider måste också konungen giva efter på denna punkt;
dock hade hertigen förbundit sig att låta de fängslade
rådsherrarnas sak avdömas av opartiska, utländska domare. Tre dagar
därefter, den 28 september, avslöts förlikningen i Linköping.
Konungen utlovade allmän amnesti samt att regera efter sin
ed, försäkran och Sveriges lag. En »fri riksdag» skulle hållas inom
fyra månader, där de käromäl hertigen eller konungen kunde hava
mot några skulle avgöras inför utländska, furstliga sändebud. Det
främmande krigsfolket skulle återföras och det svenska
krigsfolket å ömse sidor hemförlovas. De fem rådsherrarna skulle
förbliva i hertigens våld till vidare rättegång, dock med
tillbörligt underhåll och utan fara till liv och gods. Konungen skulle
med det första begiva sig till Stockholm för att där mottaga
regeringen. Slutligen skulle, om någondera parten bröte denna
överenskommelse, rikets ständer hava rätt att göra den skyldige
294
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
