Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Unionen med Polen och den politisk-religiösa brytningen 1587-1600 - III. Brytningsåren 1595-1600 - 4. Sigismunds avsättning. Räfsten med rådsherrarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SIGISMUND
liga åtgärder mot sitt eget fädernesland. Men både samtidens
och eftertidens historia visade, att i sådana konflikter insatsen
vanligen var livet. Man erinrar sig händelserna under det
inbrytande sjuttonde århundradets stora engelska revolution. Men detta
erkännande hindrar icke ett annat, nämligen att hertig Karls
handlingssätt var obevekligt hårt, att hans uppträdande alltför
mycket vittnade om personlig hätskhet, och att hans
beskyllningar ej sällan voro orimliga eller ogrundade. Själv har han
dock veterligen aldrig dragit i tvivelsmål befogenheten av sitt
handlingssätt.
I riksdagsbeslutet av den 19 mars bekräftades av ständerna
de dödsdomar, vilka fällts över Arvid Stålarm och Axel Kurck,
ehuru deras verkställighet uppsköts. Övriga av adel och
krigsbefäl i Finland, som med dessa gjort gemensam sak, dömdes
att hava förverkat tredjedelen av sin arvejord och alla
förläningar, finska präster, borgare, fogdar m. fl. dömdes, alltefter
graden av brottslighet, till avsättning eller böter. Biskopen i Åbo
åter blev av det svenska prästerskapet frikänd.
Utom andra ämnen, till vilka vi snart återkomma, behandlade
ständerna även frågan om tronföljden. Som Sigismund icke
svarat på deras senaste anbud, förklarade de både honom och
hans son förlustiga arvsrätten. Ehuru närmast arvsberättigad,
kunde Johan III:s år 1589 födde yngre son hertig Johan — både
för sin ungdoms skull och av farhåga för att han skulle visa
sig alltför eftergiven mot sin broder — icke komma i fråga till
kronan, utan måste nöja sig med hertig Magnus’ furstendöme med
någon tillökning. I stället förklarade ständerna, att de, trots hertig
Karls gensaga, icke ville hava någon annan än honom till konung,
och att de skulle låta honom åtnjuta all konungslig rätt, ehuru han
vägrade att låta kröna sig. Efter honom skulle hans son Gustav
Adolf erhålla kronan och först därefter, ifall hertig Karls linje
utslocknade, hertig Johan. Därjämte gåvos vissa bestämmelser
om förmyndarregering.
Undan de straffdomar, som övergingo Sigismunds anhängare
i Sverige, räddade sig många genom landsflykt. En förteckning
på svenskar i Polen under Karl IX:s tid upptager 66 namn, bland
dem 45 katoliker, en annan omkring 100. För katoliker var
304
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
