Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Unionen med Polen och den politisk-religiösa brytningen 1587-1600 - III. Brytningsåren 1595-1600 - 4. Sigismunds avsättning. Räfsten med rådsherrarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RÄFSTEN MED RÅDSHERRARNA
Jämte dem fick även Bengt Falk, över vilken domen fällts två
dagar senare, gå till döden.
Den våldsamma brytning i Sveriges inre, som unionen med
Polen framkallat och som hertig Karl med en energi i handling,
vartill endast hans faders regering erbjudit motstycken, drivit
fram till en avgörande kris, hade härmed krävt sina ryktbaraste
offer. Vi hava redan framhållit den grundmotsats i åskådning,
vilken rådde mellan dessa representanter för svensk högadel och
det svenska konungadömet, sådant det en gång representerats
av Gustav Vasa och nu representerades av hans yngste son, och
vilken kom de förra att gång efter annan beteckna hertigens
regeringssätt som ett olidligt förtryck. Det är denna
grundmotsats i uppfattning, som ligger bakom hela hertig Karls
uppträdande och som framkallade hans ofta upprepade tal om
rådsherrarnas regeringslystnad och planer mot arvriket, ett tal som
ju faktiskt ej hade mycket att stödja sig på, då riksråden i
allmänhet voro för försiktiga att inlåta sig i direkta stämplingar.
Sedan de en gång låtit förmå sig att antaga Söderköpings beslut,
hade hertig Karl utan tvivel rätt i sin beskyllning, att de sökte
draga sig undan dess tillämpning, när det gällde att skrida till
handling, och likaledes rätt i sin beskyllning, att de genom
sin flykt ur riket brutit mot detsamma. Enligt honom voro
de hemfallna åt de hotande straffbestämmelserna i
riksdagsbeslutets ryktbara förbehåll, och från sin ståndpunkt hade han
även däri rätt. Rådsherrarna försvarade sig därmed, att de ej
kunde tjäna två herrar och att deras trohetsed mot konungen
i en uppkommande konflikt på dem ställde de största kraven.
Den motsägelse till egna föregåenden och till Sveriges bästa,
vari de härigenom invecklade sig, har hertig Karl klart påvisat,
då han erinrade om de olyckor, vari en Sigismunds seger skulle
kastat Sverige, och om deras förpliktelser enligt rådseden.
Vilken roll skulle de spelat vid sidan av en segrande konung? Det
är på denna motsägelse de ha fallit. De, som velat göra allt
för att undvika ett inbördes krig, sågo sig själva viljelöst
indragna i ett sådant och uppoffrade av den härskare, för vilken
de vågat allt, de, som ej velat företaga något fientligt mot
Fleming, sågo sig nödsakade att på mer än ett sätt främja fient-
303
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
