Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Samhällsordningens återuppbyggande 1600-1611 - I. Inre förhållanden - 1. Finlands upprättande. Riksdagarna 1602-1605
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARL IX
flytt till Polen, aldrig måtte få frid i Sverige utan hållas och utropas
som förrädare, deras gods indragas och deras barn, liksom deras,
som straffats i Linköping, icke få bekläda något ämbete. Det
var, som man finner, i hög grad våldsamma yrkanden, innebärande
även att barnen skulle straffas för vad föräldrarna brutit, och de
rönte också gensagor från ständerna, som för övrigt ingenting
hade emot att förnya arvföreningen och icke ville höra talas om
någon betänketid för hertig Johan. Denne avsade sig formligen
den 6 mars sina anspråk, den nya arvföreningen antogs den 22
mars, och hertig Karl, som redan förut någon gång begagnat
konungatiteln, började nu kalla sig »utkorad konung».
Genom Norrköpings arvförening överflyttades tronföljden
på hertig Karl och hans manliga avkomma; först om denna
utslocknade, skulle den övergå till hertig Johan. Men om hela
den kungliga ätten på manslinjen utslocknade, lovade ständerna
i några mindre klart formulerade ordalag att till Sveriges
drottning taga den konungadotter eller furstedotter, som »då vore
äldst och oförsedd»; dock skulle de icke utse åt henne någon
man mot hennes vilja, icke heller någon, som icke vore med
dem ense i religionen. Därjämte gåvos med hänsyn till de
olyckor, som Sigismunds katolska tro och unionen med Polen
framkallat, för första gången vissa bestämmelser om arvsrättens
förverkande. Ständerna förklarade sig hädanefter aldrig vilja
till konung taga någon, som icke vore med dem ense i den
kristliga religionen. Arvsrätten förverkades, 1) om någon
arvfurste avfölle från »Guds klara och rena ord, som i den
profetiska och apostoliska skrift är författat», ävensom från den
oförändrade augsburgiska bekännelsen, »som på Guds ord är
grundad», och andra föregångna lovliga handlingar och beslut, som
lände kyrkan och den sanna religionen till uppbyggelse; 2) om
han toge till gemål någon, som vore av en villfarande religion,
varjämte ständerna förbehöllo sig rätt att pröva, om en
arvfurstes giftermål vore riket nyttigt; 3) om han mottagit ett annat
konungarike, varjämte en konung endast på villkor att alltid bo
i Sverige finge mottaga ett sådant. Funnes det någon, som
tillstyrkte, att en arvfurste uppfostrades i en främmande religion,
skulle han behandlas som förrädare. Slutligen bestämdes i
318
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
