Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Samhällsutvecklingen 1560-1611 - Samhällsutvecklingen 1560-1611 - 5. Samhällsklasser och levnadssätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SAMHÄLLSKLASSER OCH LEVNADSSÄTT
5.
SAMHÄLLSKLASSER OCH LEVNADSSÄTT.
»En adelsperson framför andra bör mycket veta», yttrar Per
Brahe i sin »Hushållsbok för ungt adelsfolk», »vara sinnrik, snäll,
snarrådig och vältalande, väl lärd och undervist i alla gudfruktiga
och mänskliga dygder», och på ett annat ställe: »Hästar, harnesk
och värjor, dem må en adelsman tyga sig så gott som han bäst
kan och förmår, ty det bör vara näst gudfruktighet, förnuft och
mandom adels egentliga prydning.» »Politie» och »krigsbruk»
bör han ägna sig åt, så att han i kungliga eller furstliga hov
kan komma till något ansenligt och ärligt kall och ämbete. Hela
Hushållsboken förutsätter för övrigt, att adelsmannen är
jordägare. Det är en idealbild av svensk adelsman på 1500-talet,
som greve Per framställer och som visserligen icke saknade
motsvarigheter i verkligheten, en vacker typ för det stånd, som
framför andra skulle ägna sig åt det offentliga livet. Hovtjänst
i den vidsträcktare betydelse ordet den tiden ägde var adelns
uppgift, och konungarna togo fasta därpå. Adeln skulle vid
högtidliga tillfällen samlas kring konungen med hästar och vapen,
prydd med guldkedjor, väl klädd och »stofferad», så att konungen
hade heder därav. Även vid riksdagarna påräknades adelns
närvaro så mangrant som möjligt, och Karl IX:s vresiga uttryck
är bekant, när adeln en gång klagade över riksdagsresornas
besvär: om de mera klädde på sig själva och mindre på sina
hustrur, »hade de bättre råd att draga till herredagar och vore
riket mera till ära». Adelns plikt att uppfostra sina söner, så
att de kunde fylla dessa uppgifter, voro konungarna angelägna
att inskärpa. De, som ännu icke hunnit den ålder, att de kunde
tjäna med hästar, borde icke dess mindre sättas i tjänst hos
rikets råd eller annorstädes, att de kunde lära något gott, yrkade
Johan III, och denne konung kunde också befalla, att så många av
adeln, som hunnit den ålder, att de kunde färdas, skulle infinna
sig hos honom, så att han finge se, vilka personer som funnos
av den unga adeln. Det sparades icke heller på förebråelser
395
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
