Note: This work was first published in 1977, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Contributor Gun Kessle died in 2007, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Tashkurgan - den gamla porten till Kina på Världens tak
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
utmattning när man kommit över bergen. Smaken av hav i
munnen långt innan det finns hav att se; doften av odling och
vatten när man ännu är ute i öknen; att komma till en
främmande stad mitt i natten och stå helt stilla i mörkret och lyssna
till de annorlunda ljuden.
Att resa är inte bara att se nytt: det är också att lämna bakom
sig. Inte bara att öppna portar utan också att stänga dörrar
bakom sig; att aldrig mer återvända. Men den ort man lämnat
för att aldrig mer återvända finns dock alltid kvar att se så fort
man blundar. Och inga städer blir så synliga om nätterna som
de städer man lämnat och aldrig återvänder till.
Just häruppe på Världens tak i den stund jag inser att jag
aldrig i hela mitt liv kommer att kunna fullfölja den resa jag
hållit på med i tjugo år utan att det som nu återstår inte
kommer att bli utfört - just häruppe och just nu går det upp för mig
hur otroligt starkt - hur överväldigande och driftsmässigt -
behovet att bryta upp, att fortsätta, att gå bortom, att lämna
bakom sig, att se mera egentligen är för mig. Rapporterna och
reportagen och beskrivningarna är riktiga och viktiga och
rationella - men i en tredje dimension syns de också som
rationaliseringar för en stark drift som går på djupet av tillvaron.
Jag anser inte att det tar bort rapportens värde att jag
redovisar de personliga behov som driver på. Tvärtom. Vi är inte
alla lika. Det finns sådana som skulle tycka att männen som
spelar på piporna av ben pinade trumhinnorna. Det finns sådana
som faktiskt saknar varje spår av intresse för att läsa vad
kinesiska munkar för femtonhundra år sedan hade att berätta om
den plats de själva nu besöker. Det finns sådana som egentligen
aldrig upplever själva resandet som en så stor lycka att den
ibland nästan spränger bröstkorgen utan som strängt taget bara
pliktskyldigt låter sig förflyttas och genomför sitt
rapportuppdrag under det de bekämpar sin hemlängtan. De kan vara
hederliga och bra människor, goda kamrater, kunniga skribenter.
De kan till och med vara revolutionärer och känna stark
solidaritet med de människor om vilkas arbete de rapporterade. Men
det är givet att det Tashkurgan de skulle rapportera om vore
ett annat än det Tashkurgan jag rapporterar om. Detta trots
19
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
