Note: This work was first published in 1977, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Contributor Gun Kessle died in 2007, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XV. En vandring i Khotan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
slagord för och mot den lokala partiledningen. Folk tittade på
oss men ingen brydde sig om var vi gick.
Nu fortsatte vi längs resterna av den gamla stadsmuren fram
till den stora gatan som löpte från söder mot norr. Vi tog av mot
vänster och gick mot centrum. På väggarna hängde
väggtidningarna som lakan på tork. De satt fast med klämmor i linor
spända från fönster till fönster.
Det var inte riktigt morgon ännu och på gatan framför oss
såg vi bara tre kvinnor. En finklädd i uigurisk sidenklänning
och silkestrumpor och svarta pumps; hon bar en blommig
plastkasse och skyndade mot oss. En äldre uigurkvinna med
blommig klänning och byxor. Hon sopade trottoaren framför porten
till den trevåningsbyggnad som man sagt oss var miliskontoret
och avdelningen för allmän säkerhet i Khotan. Också hennes
klänning var av khotanmönstrat siden. Den tredje kvinnan var
en ung han-flicka i proper blå kaderdräkt. Hon stod vid
busshållplatsen.
- Jag slår vad om att hon bär en vackert blommig sidenblus
under den blå överdelen, sade Gun. Det gör flickorna. Jag
förstår inte var de manliga journalisterna har sina ögon när de
inte ser det. Särskilt studentskorna i Peking och Shanghai som
gärna går i lappade och slitna blåbyxor och vill se ut som om de
just kommit från kanalbyggen låter en liten centimeter av
mönstrat siden skymta under överdelen. De tycker att det är
chic. Och det ser inte journalisterna! Den där flickan var från
Shanghai. Man kan känna igen en Shanghai-flicka var som
helst. Det är som med parisiskor i Frankrike. Man ser
omedelbart varifrån de är. Det har varken med skönhet eller dyrbar
klädsel att göra. Det bara är så. Fast flickorna från Peking och
från Chungking brukar man också känna igen. Peking-flickorna
vill se lite allvarliga och strikta ut. De visar inte så mycket siden.
De döljer sidenet. Och Chungking-flickorna är rena motsatsen,
de går barbenta med korta kjolar. I Chungking går
ungdomarna par om par hand i hand i skymningen. Det gör man inte i
Peking. Du borde skriva om det där någon gång.
- Här är kvinnorna flottare i sina rörelser än i inlandet. Så
var de också fria. Här fanns ingen Konfucius som dödade allt
164
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
