Note: This work was first published in 1977, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Contributor Gun Kessle died in 2007, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XV. En vandring i Khotan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Roms östra gränser. Av dessa krig i öster hade aderton stycken
följt på krig i vad som nu är Sinkiang. Teggart kunde alltså
belägga att vid tjugosju resningar och strider vid Roms gränser i
Europa hade det europeiska skeendet föregåtts av politiska
handlingar i vad som nu är Sinkiang, genomförda av Han-dynastiens
kejserliga regering i Kina.
Sambandet är tydligt. Det var osynligt för statsmännen i Rom
och Changan. Det var heller inte uppenbart för de agerande
och stridande i Turfan eller vid övre Donau. Det blir en rimlig
slutsats att den handel som enligt såväl de romerska som de
kinesiska källorna gav hundrafaldig förtjänst inte var blott av
marginellt intresse för folken mellan Kina och det europeiska
Rom. Sidenvägen var den civiliserade huvudådern i ett
barbariets handelsnät. De karavaner som rastade i Khotan var inte
av intresse blott för en begränsad grupp kejserliga ämbetsmän,
vandrande köpmän och romerska lyxkonsumenter.
Men Rom hade inte varor nog att betala sin handel. Rom
fick betala sin import med det guld och silver som de romerska
legionerna plundrade från de härtagna och koloniserade folken.
Denna passiva handelsbalans var inte avgörande för den allt
djupare ekonomiska krisen i det romerska imperiet; men den
bidrog till att förvärra den och öka den utsugning som frätte
sönder slavsamhället.
Dock förblev mönstret för Europas handel med Kina även
efter det att Rom fallit. Några produkter av verkligt värde hade
Europa inte att lämna Indien eller Kina. Det kunde gälla
portugiser eller spanjorer eller britter. De kom med sina tygstycken
och sina hattar och sin honung och sin olja och sina glaspärlor
och ville ha siden och kryddor och lackarbeten och porslin. De
köpte från Kina med det silver som stulits i Afrika och
Sydamerika.
En bit in på adertonhundratalet var utflödet av ädelmetall till
Kina ungefär tolv gånger större än det varit på Plinius tid. Då
bröt britterna med militärmakt de kinesiska myndigheternas
motstånd mot narkotika och biblar; först med opiumhandeln
-och missionen - blev det riktigt lönsamt för europeer att handla
på Kina.
169
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
