Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nom till en annan. Men han kunde icke se sig om efter
solen; ty han måste framåt, bara framåt. Var icke det
underligt?
Snart satt han på ett litet grönt blad och gungade af
och an; ty morgonfläkten dref sjelf på gungan. Ack, livad
han hade roligt! Något roligare kunde han icke minnas;
men kanske han icke hade just så många minnen ännu.
Länge dröjde han dock icke qvar: han måste framåt. Han
hoppade från bladet, som hängde i ett träd, och rakt ned
i gräset.
Der stodo så många små vackra blommor, både
smörblommor och prestkragar och blåklockor och många andra;
men alla sågo de tårögda nt, så att det var riktigt
ledsamt att se på dem. «H varför gråter du?» frågade
solstrålen den ena efter den andra. «Ack jo», sade de, «vi ha
saknat solen så länge, att vi började bli mörkrädda. Men
nu är han här igen, och då kommer morgonvinden snart
och torkar af våra tårar, så att vi se glada ut igen.»
«Kan icke jag få göra det i hans ställe?» frågade
solstrålen.
«Du?» sade blommorna, halft leende under tårarna.
«rJa, hvarför icke? -Nog är jag varmare än
morgonvinden. Och så kanske I fån vänta länge på honom och
stå gråtögda en lång stund. Det går aldrig an.»
Och så kysste solstrålen dem allesammans på ögonen,
att de riktigt rodnade af blyghet. Men när de åter slogo
upp dem, glänste de klara och tårfria i morgonljuset.
Men strax derpå kom morgonvinden farande.
«Gudsfred!» sade han, och alla blommorna nickade
godmorgon åt honom. Men så nickade de en gång till,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
