Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
del så fullkomligt klart för honom. Men ändock vågade
han se p& henne; det kunde ingen neka honom.
Snart varsnade honom rosen, der han satt, och
blickade på honom; men hur tjusande! Ett sådant ögonkast
hade solstrålen aldrig kunnat tänka sig: det tände,
lockade, smekte och höll tillbaka; det var en riktig trollblick.
Och det blef så öfverfullt af ljus, af lif, af eld inom
honom, att han ej längre kunde dölja det. Han sprang upp
till henne; han måste tala, annars förgicks han.
«Sköna ros!» utbrast han hänförd. «Du är det
älskligaste väsen, jag sett i verlden. Förlåt, att jag säger dig
det; men jag kunde ej hålla orden tillbaka.»
Då log rosen så blygt och fint, och hennes hy
öfver-drogs af en varmare glans. «Du bara smickrar, gode
solstråle,» sade hon. «Något så ypperligt kan visst icke en
stackars blomma vara, som är tvungen att sitta qvar vid
sin stjelk och blott får se så mycket af verlden, som hon
kan skåda från den.» Och så lät det, som om hon
suckat lätt; och hennes rosenbarm höjdes sakta, och en fin,
berusande doft spred sig rundtomkring.
Nu var solstrålen alldeles fångad i hennes sköna
snaror. De samtalade allt innerligare och förtroligare. Ilosen
förstod honom så väl, tyckte han. Det var honom så ljuft
att finna någon, som kunde dela hans glädje och känna
hans sorg. Och hvad tänkte hon? Jo, hon ansåg honom
för någonting så sällsamt och ståtligt, att det. riktigt
gladde henne. Tänk, att ha fängslat en solstråle, en sådan
der egen varelse, som icke hade något verkligt fäste på
marken, utan bara for i luften och var utan kropp! Hur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
