- Project Runeberg -  Sånger och berättelser / 1. samlingen af nio signaturer /
167

(1863-1865) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

afund8juka skulle icke de andra blommorna bli, när de
finge se det! Något sådant kunde icke de minsann!

Och så såg hon igen så smäktande på solstrålen, att
han bara brann och brann, tills han helt igenom var ide)
kärlek; och då föll han till hennes barm och bekände, hur
innerligt han älskade henne. Visst låtsade rosen i början
blifva både häpen och brydd; men det var väl icke så
allvarsamt menadt: ty snart log hon lika ömt som förut, och
solstrålen kysste henne så hjertans varmt många gånger.
Och så voro de ett älskande par, och solstrålen fick bo vid
rosens hjerta och njuta hennes rusande doft i fulla drag.
Hvem var lyckligare än han? Han hade förgätit, att han
måste framåt, att han borde följa sitt väsens lag; han blott
fråssade i det närvarande.

Men, bäst det var, kom der fladdrande en grann
fjä-ril. Ack, hur präktig var han icke! Hans vingar
skimrade i alla regnbågens färger och glänste i solskenet, när
han rörde dem, så att det var lust och glädje åt. Han
begynte strax slå sina ringar kring den fagra rosen och
talade till henne så vackert och uttryckte sig så väl och
fint: ja, det var något annat än den tystlåtne solstrålen.
Icke begrep rosen, att det kunde ligga en mycket sannare
kärlek under hans tystnad, än det låg under den andres
sirliga tal. Men så var hon också en af de der vanliga
rosorna, som mest tycka om det, som lyser i ögonen
liksom de sjelfva. Och behaglig och prydlig var hennes nye
tillbedjare, det kunde icke bli fråga om, mente hon;
mycket, mycket ståtligare än solstrålen. Icke heller passade
denne riktigt för henne; det fann hon nu. Ochderförelog
hon behagsjukt mot fjärilen, och de tisslade och hviskade
och skrattade tillsammans.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 19:45:21 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/signaturer/1/0171.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free