- Project Runeberg -  Sånger och berättelser / 1. samlingen af nio signaturer /
172

(1863-1865) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

hans möda var redligt ment, och grodfolkets skrän kunde
då icke bekymra honom; eller hur?

Men det blef eftermiddag och började lida mot
qväl-len. Solstrålen hade gått utefter ena sidan af kärret och
sökt torka ut dess vatten, hvar han kunnat, och
veder-qvickt gräsen och örterna på de torra ställena. Han
kände sin glöd mattas; den kraft, som drifvit honom framåt,
gaf småningom efter. Han hade kommit förbi träsket och
kunde nu se sig tillbaka, som förut varit honom omöjligt.
Der låg det bakom honom lika sumpigt och dyigt som
förut; men han såg dock en fläck, som han lemnat större
och grönare, än den var, innan han kom dit: det var hans
lön. Han såg längre bort: af trädgården varsnade han
blott trädens toppar, som sakta rörde sig för aftonvinden:
det väckte både ljufva och sorgliga minnen. Han såg än
längre, mot höjden. Der stod solen nära vid synkretsens
rand och belyste allt, fast med mildrad glans Hur
herr-lig och tröstefull syntes hon honom ej! Och han hade
ock en del i hennes storhet. Men han ödmjukade sig på
samma gång, när han betänkte, att han blott var en den
allra ringaste af hennes strålar, hon, som utsände
millioners millioner i årtusenden. Nu drog hon honom till sig,
liksom det förut var hon, som dref honom framåt. Han
längtade tillbaka till sitt ursprung, sitt glömda
fädernesland; men ännu hade lian icke kraft att svinga sig uppåt.

Med långsamma steg vandrade solstrålen vidare; han
kom in på en kyrkogård. Klockorna ringde så högtidligt:
det var någon som begrofs. Der kommo fyra svartklädda
män in genom kyrkogårdsporten; de buro en enkel kista,
och efter dem gick allenast en ung gosse, som gretbittert.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 19:45:21 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/signaturer/1/0176.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free