Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Blott Minnet äger nyckeln, som öppnar grafvens bommar;
Blott Äran kan med lagrar bädda mjukt i din graf!»
Och allt som munken ordar, allt högre orgeln brusar:
Den tyckes följa talet som accompagnement;
Der bor en kraft i tonerna, som småningom berusar,
Der bor en majestätisk, en förtrollande klang.
De två nu nalkas orgeln. Då djerfdes Albert blicka
Ditupp, för att se, hvem den spelande var.
Han spritter till! — Der sitter ju äfven der — en flicka,
Men med lockar som natten och dess blixt i sitt ögonpar.
Han känner detta högburna hufvud; han känner
Denna panna, detta stolta, befallande skick.
Det liknar just en viss af hans barndomsvänner. —
Nej, det är hon: nu känner han den ljuugande blick.
Bort vill han. — Men då hviskar det tätt vid hans öra:
«Ni känner dessa jungfrur? Hör, unge man, ett ord:
Vi, som det stora vilja — allting vi offra böra
Af det lilla, af det lumpna, som dväljs på vår jord;
Minns det! Farväl!» — Allt högre brus derofvan.
«Tack, tack! Tag här „till klostret, fast gåfvan ringa är!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
